Aftonbladet – 23 mars 1859, sida 3

Lave 1:o Att de så kallade näringskollegier hittills föga uträttat för näringarne, hvilkas uppkomst och utbildning måste närmast bero af den enskilta omtankan, som vanligen arbetar sig fram till önskansvärda resultat, då den icke uppehålles af onödiga band och hinder. Det ligger i kollegia!a förvaltningens natur att serna hålla sig till gamla former och envist vidhänga dem. Detta står icke att förena med ett regelmässigt näringssystem, som ovilkorligt åsyftar, att icke stanna på den punkt, man en gång kommit, utan oupphörligt fortgå i bredd med tidens anda och upplysning. 2:o Hvad grundsatsernas bevarande angår, så synes det lämpligast vinnas hos högsta makten, som är i tillfälle att örverskåda det hela. Också har grundlagen omgifvit konungen med en senat, ett statsråd, ett kollegium i ordets ädlaste bemärkelse. flos detta kollegium, der kunskaper och fosterlandskärlek böra finnas förenade, är det som grundsatsernas helgd säkrast bör vinnas. I öfrigt åsyftar särskilta utskottets förslag införandet af en sådan statsförvaltning, att de allmänna ärendena efter deras riktiga fördelning måga blifva skötta af ett mindre -antal bättre lönade och kunniga embetsmän, samt med större ordning, öfversigt och kontroll af administrationen i hela sin vidd: Den föreslagna regleringen kan hufvudsakligen verkställas utan konstitutionsförändringar. Några sådana äro föreslagna; men de tjena blott till planens rullkomnande och kunna sedermera införas. Insändaren finner sig jäfvig att fälla något omiöme, angående särskilta utskottets förslag, som i korta drag återgifvits. Uti de betraktelser, som här nedan örekomma, har insändaren fästat sig mindre vid statsförvaltningens yttre former, än vid dess inre väsende, eller, med andra ord; vit den så till sägandes andliga rörelselag, som bestämmer hennes gång och riktning. 1. Under ett långvarigt deltagande uti administrativa värf har insändaren kommit till den insigt och errarenhet, att regelbundenhet och ordsing derutinnan icke vinnas ensamt genom inverkan af lagarnes me-. kanism, uti instruktioner, reglementen och arbetsordningar, hvaraf Sverge har en diger samling, som år från år ökats. Om dessa varit för ändamålet tillfyllestgörande, är det ju klart, att något vidare icke behöft åt det hållet påtänkas och tillgöras, såsom korrektiv mot förment och öfverklagad brist på förutnämda regelbundenhet uti allmänna ärenders göng och behandling. Men om det äfven är klart, att instruktioner och reglementen böra finnas till, såsom en art af monitörer vid sidan af menniskans vexlingsrika och ostadiga tankar och böjelser, så sydes likväl härvid icke böra lemnas utur sigte, att ett rätt indelande och användande af tiden, all ordning och driftig verksam. bet, eller de vigtigaste momenterna uti all embetsförvaltning i hufvudsaklig måtto bero af andan och tänkesätten hos de förvaltande personligheterna, 6ller med andra ord af deras moraliska temperatur. Om denna saknas uti sinnena och om en lefvande känsla af pligt icke finnes verksam hos de subjekter, åt hvilka allmänna ärendens förvaltning blifvit anförtrodd; så är det utan tvifvel i sin ordning att lagstiftningen förlänar makt-attributer åt förvaltningscheferna, hvarigenom dessa, som äro i första rummet ansvarige för ärendernas ordentliga behandling, kunna hämma oordningar och försammelser derutinnan. Dervid bör likväl omsorgsfullt tillses, att berörde attributer isynnerhet grundas på moraliska inflytelser, det säkraste stödet för all borgerlig ordning, och på aktningen för menniskans personliga värde, och att de icke strida emot andan och innehållet af den grundlag eller civillag, som bestämmer både de styrandes och de styrdas rättigheter och pligter. Det har väckt offentligt klander, att genom instruktionen för landshöfdingarne dem blifvit tillagd makt och myndighet, att, utan föregången anmälan hos regering eller auktoriteter, suspendera dem underlydande, enligt grundlagen oafsättlige tjenstemän nemligen landssekreterare och landskamrerare. Sålunda har man anmärkt: att, då gällande lag icke synts medgifva landets högsta regeringsmakt att vidiaga en slik suspension, af största inflytelse på individens välfärd, rättigheten dertill icke heller kunnat delegeras till ifrågavarande förvaltningschefer, bland de få, som inom Sverges administration dermed: utrustats; att man, från ett eller annat enstaka faktum, såsom t. ex. uppkommen misshällighet emellan en dylik embetsman och hans underordnade, olämpligen hemtat anledning till ett instruktionsstadgande, hvarvid man synts hafva förbisett ej mindre 36 grundlagen, än äfven utsökningsbalkens lagbud, hvarigenom omfånget af laändshöfdingarnes embetsmyndighet utstakats; och att, då rättigheten att suspendera äfven eger begagnas för så kallad svanvördnad, man valt ett ord eller, om man så behagar, en förseelse, som icke innefattar en bestämd bild för tanken, och är i allo beroende af. subjektivt godtycke, i fall domarens pröfning derom påkallas; ett förhållande, som uti ingen måtto synts förenligt med Sverges konstitutionella samhällsskick och lagstiftning. Nyssnämda och andra anmärkningar uti berörde hänseende hafva offentligen framstälts. Då insändaren saknar läglighet och utrymme, att uti en tidningsartikel vidlyftigt orda om anmärkningarnes befogenhet, eller icke, så inskränker han sig till följande korta framställning : Enär landshöfdingarne hafva många vigtiga pligter och bestyr att fullgöre, och då ordning och drift deratinnan bör ligga dem så mycket mera om hjertat, som de dervid äfven hafva att utföra konungens bud och befallningar och, i fall sådant icke sker till beåtenhet, kunna på en blott vink från embetet skiljas; så är det utan tvifvel rätt oeh tillbörligt, att de ga tillräcklig makt att upprätthålla ordning och kick uti embetsförvaltningen. Men lika otvifvelakigt synes å en annan sida, att mildhet och humaniet numera, inom de flesta samhällen, gjort sig gälarde uti alla lagar och påbud, och. att i våra dagar nan icke hinner särdeles långt uti mensklighetens ingelägenheter, om dessa skola framdrifvas med hjelpnedel, erinrande -om det fruktans och hårdhetens välde, som tillhört en förfluten tid och minst synes passande inom embetskretsar, der samdrägt och förroende böra utgöra det rådande elementet, hvilket iter svårligen befordras derigenom, att den ene emetsmannen nära nog enväldigt råder öfver den anIres välfärd och ära. 2 Flera bland nutidens stater visa sig djupt centraiserade och byråkratiserude, om insändaren så får uttrycka sig. De synas hafva i många stycken format ig efter det förvaltningssystem, som var rådande i Frankrike under adertonde seklet, eller derförut, särleles på den tiden, då ekononomisterna, socialismens nart sagdt ursprunglige stiftare, derstädes grasserade med sina idber om statens mellankomst och inblanlande i all det offentliga och enskilta -lifvets verkamhet, och då t. ex. en kommun icke kunde nybygga en klockstapel eller använda sina .sammankjutna medel utan administrativa maktens tillståndsesolution, -hvarpå likväl fick väntas i åratal. Man åg der en oerhörd skara af embetsmän i alla riktingar, vrår och vinklar. Sålunda tillskapades. från ir 1693 till år 1709 icke mindre än :fyratiotusen jenstebefattningar af olika slag; och franska folket iknade en omätlig industriel hjord med många tuende herdar. Om allt detta kan man läsa åtskil igt tänkvärdt hos Frankrikes nyare författare, hvarbland den berömde Tocqeville. Med det byråkratiska elementebsammanhängde den å kallade rangordningen, en art af social stängselag, hvars väsende och verkningar skarpt kontrasteade med den jemlikhetskänsla, som kristendomen ch en fortgående civilisation alstrat uti sinnena, med nåhända mera värma än sielfva frihetens känsla.