Aftonbladet – 23 mars 1859, sida 3

elementer, att genom ctt praktiskt undervisningsprof göra sig kompetent till ordinarie lärarebefattning vid rikets allmänna elementarläroverk. Studentexamen, innefattande endast en bekräftelse på ett någorlunda säkert inhemtande af elementarläroverkens kurser, är härtill naturligtvis alldeles otillräcklig. Men filosofiekandidatexamen utgör just en sådan examen, särdeles lämplig att förklaras såsom samtliga elementarskolelärares embetsexamen. Den högre kunskap eller djupare insigt i ett visst ämne, som måste fordras at bufvudläraren deri, kunde med tillräcklig visshet ådagaläggas genom ett högre betyg i detta ämne i samma examen, utgifna arbeten i ämnet samt ett disputationsprof, der afhandlingen vore allmänt tillgänglig och deremot framstälda anmärkningar offentligen kunde bemötas. Men icke kan denna insigt utrönas eller ytterligare bekräftas i ett läseprof, der den sökande måste hålla sig inom elementerna, och der bemödandet att visa lärlom ständigt måste vara sökt, onaturligt och störande. Genom de ofvannämde utvägarne är ju i alla fall lätt att utröna, om den sökande eger tillräckliga kunskaper för den ifrågavarande befattningen, och om något annat är ju, enligt skolstadgan, icke fr.ga. Icke heller kan, såsom redan ofvanföre är antydt, den praktiska läraredugligheten genom ett sådant prof ådagaläggas. Denna duglighet kan, likasom den praktiska dugligheten på andra banor, endast genom någon tids verklig tjenstgöring utrönas. Den snillrike G. Lövenhielm säger i ett af honom utgifvet arbete: Nu ega ej alla i samma mån nit och skicklighet. Huru skall det förra eldas och åen senare befordras? — Genom en säker kontroll på hvars och ens fjenstgöring. I sättet, huru vi för våra förmäns ögon förrätta vår tjenst, må denna kontroll icke sökas; då öppnas: tusen portar för fjesk, ögontjenst och lycksökeri. Af resultatet, det är, af det tillstånd, hvari det, som ligger inom hvarjes verkningskrets, sig befinner, deraf dömes säkrast, huru han tjenar; endast deraf dömes, om verklig nytta är åstadkommen; endast på denna grund dömes säkert och rättvist, ty man dömer efter en för allas ögon uppenbarligen liggande verklighet. Detta yttrande rörer tjenstemän i allmänhet; men att ett sådant förfaringssätt företrädesvis egnar sig för skollärares bedömande, är klart af detta kalls så betydligt öfvervägande praktiska art. Att de der läseprofven icke mycket kunde duga att utröna en persons praktiska duglighet för det mångsidiga skollärarekallet, det erkändes redan uttryckligen af den utaf utmärkte män sammansatta komite för allmänna uppfostringsanstalternas öfverseende och förbättring, som sammanskref 1820 års skolordning, och af den genialiske man, som kontrasignerat densamma. Det heter neml. i denna (3. Sect. 6 S), att, ehuru prof borde alla sökande åläggas, ,tjenstgöring vid läroverk dock alltid förblifver det säkraste medel att utröna, om den sökande är skicklig skolläraren; hvarigenom tydligen är utsagdt, att de s. k. praktiska profven äro mindre sökra, d. är osäkra medel härtill, hvilket väl borde föranleda deras afskaftande eller åtminstone ett uttryckligt, alldeles oförtydbart underkännande af deras vitsord, då verklig, väl vitsordad tjenstgöring kan åberopas. Och då det — enligt nyssnämda — ligger högsta makt derpå, att endast skicklige skollärare tillsättas, bör biskop och konsistorium af en sådan förutgången tjenstgöring hemta all den upplysning, som möjligen kan erhållas och ämnets vigt kräfver. Att sålunda 1820 års skolordning satte den förnämsta befordringsgrunden i en väl vitsordad föregående tjenstgöring, är alldeles obestridligt. Men biskopar och konsistoriales hafva i allmänhet tyckt det vara alltför mycket nedsättande för sin värdighet att vid tjensters tillsättande vara bundna utaf en bestämd lag, samt dessutom alltför besvärligt att tags närmare kännedom om vikariers och andra ärares tjenstgöring. De hafva funnit det mycket enklare, beqvämare och ändamålsenligare att, med negligerande af alla andra iskolordningen nämda befordringsskäl, låta endast dessa läseprof bestämma befordringsfrågors utgång. Man har ju, genom att gå tillväga på detta sätt, alltid varit i besittning af fördelen att kunna utnämna just precis den af de sökande, som för tillfället är i besittning af de störste sympatierna inom kapitlet, Man gifver neml. först betyg öfver profven; naturligtvis vackre betyg åt den man vill utnämna, och sämre åt. den, som skall förbigås. Känner man j någon mån förhållandet mellan de sökande och konsistoriales, kan man ofta på förhand säga, huru dessa betyg skola utfalla. Men frågar man en ledamot af kapitlet, huru han kunnat gifva den eller den såsom särdeles skicklig allmänt ansedde läraren ett så klent betyg för undervisningsskicklighet, finner man sig åstadkomma ett mycket pinsamt bryderi. då den tillfrågade skall söka finna uttryck för det alldeles outsägliga. Likväl reder han sig med någon mycket banal fras, t. ex. han var i profvet alldeles för distrait, för positiv, för negativ, han gick icke tillväga som jag brukar o. 8. v. Ingen lärdom i:täflan med okunnigheten, ingen lärareerfarenhet i täflan med oerfarenheten kan under sådana förhållanden vara säker. Man skall tro, att vi öfverdrifva; må man fråga erfarenheten inom hvilket stift som helst, men inom fyra ögon, ty först då kan man vara viss på, att den vågar uttala sig. Man skall tycka, att vi alltför skarpt angripa de personers heder, som sitta i kapitlen. Men så är icke förhållandet; vi erkänna neml. öppet att vi tro dessa män nbilla sig, att de ständigt följa samvetets röst. Men undersöker man närmare, skall man finna att det, som de kalla det oförvillade samveet, är den af allsköns resonhementer obeförda nycken, fördomen, det fullkomligt subektiva godtycket. Visserligen hafva icke alla lomkapitel alltid förfarit på detta sätt; de hafva nemligen icke alltid behöft det, och deras styrelsemaximer kunna i allmänhet lämpligast uttryckas med framl. domprosten Hellstenii bekanta yttrande: Vi göra ibland så och ibland et Re DA -FA RU RK a ET -— At AS kt fr FE