Aftonbladet – 23 mars 1859, sida 3

Om de s. k. praktiska undervisningsprofven. Utan tvifvel bör det anses såsom en ganska glädjande företeelse, att de större politiska tidningarne i senare tider börjat egna mycken uppmärksamhet och mycket utrymme åt diskussionen öfver undervisningsväsendets angelägenheter. Den vigt och betydelse för samhälle och stat, som dessa ega, bringas kärigenom till ett alltmera allmänt erkännande, för att ej nämna den allmänna fördel. som härflyter ur det härigenom befordrade utbytet af olika åsigter och olika erfarenhet. Äfven oOfvanstående ämne, huru underordnadt det till en början kan synas, bör tillerkännas en icke ringa allmän vigt. Sökande till lärarebefattningar vid rikets elementarläroverk äro skyldige att underkastz sig ett s. k. praktiskt undervisningsprof inför det domkapital, som har satt tillsätta den sökta sysslan. Det är icke nog med att en sökande genom akademisk examen och andra lärdomsprof ådagalagt sig ega vida högre insigter. än som vid ett sådant prof, der endast elementerna kunna behandlas, stå att ådagalägga. Icke heller är det tillfyllestgörande, att den sökande förut gjort sig känd såsom en skicklig lärare, icke ens att han under en rad af år skött samma syssla, som han nu söker, äfven om han för denna tjenstgöring erhållit sina förmäns högsta loford. Allt sådant oaktadt måste den sökande, han må. som sagdt är, vara huru insigtsfull och erfaren som helst, fram inom en spetsgård, sammansatt af officiella och icke-officiella elementer, officielt och icke-officielt nyfikne förnumstige, för att under 2 å 3 timmar prostituera sin lärareduglighet inför ett kapitel. som oftast är inkompetent att bedöma densamma, inför elever, som mycket väl visa sig uppfatta, att det nu icke är de, som skola examineras, och inför åtskilliga mer eller mindre intresserade laici, som låtsa eller inbilla sig begripa, om det går bra eller går klent. Detta utgör verkligen det mest puerila stadgande, våra samtliga befordringslagar hafva att framte. Värdet i en lärareverksamhet vid e:t elementarläroverk bör ej hufvudsakligen sökas deri, att den är undervisning i ett visst ämne, utan deri, att den först och främst är uppfostran. Icke ens undervisningssättet kan med någon tillförlitlighet i ett sådant prof utrönas; huru då den kraft, det väsende, den frukt, som tillhör uppfostringssättet? Lika löjligt som det skulle vara att egna en så knapt tillmätt tid, som 2 å 3 timmar, åt athörandet af en skicklig uppfostrares umgänge med sina barn i afsigt att under denna tid uppfatta hans uppfostringssystem, lika orimligt är det att efter afhörandet af 2 å 3 timmars undervisning tilltro sig kunna bedöma undervisarens verkliga lärarevärde. Uppfostran är en sak af den vidd och storhet, att icke ens en någorlunda trogen bild deraf kan inrymmas inom den ram, några få timmar bilda. Eller hvad skulle svaras, om jag sade er: Kom upp på min skolsal i morgon kl.