Aftonbladet – 23 mars 1859, sida 3

väl dock icke vara någon nödvändighet at kroppen skall taga skada, på det själen mi frälsas! Det är likväl icke blott hos presterskape man bör söka skulden till det onda vi här be skrifvit, utan äfven uti föräldrars tanklöshet tikgiltighet eller blyghet, att, fastän vittner till det lidande deras barn äro underkastade. icke taga något steg för att erhålla en för ändring. Bland de förmögnare familjerna ärc mödrarne så upptagna med tillrustningar af toiletten till bjudningar, eller med att sjelfva rangera för mottagningar, middagar eller supåer — vi tala om mängden, ej om undantagen — samt derjemte något med det dagliga hushållet; fäderna åter på förmiddagarna med sina affärer eller sitt embete, och om iftnarna med att följa sina damer i socien och taga sitt parti vid spelbordet, samt -mellanåt upptagna af bjudningar till herrmiddagar, att det omöjligt är tid för någonlera att taga riktig notis af huru det är med barnen i den ena eller andra skolan, åtminstone icke att göra sig besvär för att söka sillvägabringa förbättringar. Vore icke denna lojhet i afseende på det, som dock borde vara let dyrbaraste för föräldrarne, så skulle visserligen icke en så förvänd och för barnens helsa skadlig öfveransträngning kunna länge bestå, som nu äger rum i de flesta af våra skolanstalter. Men tanklösheten går så långt hos en del föräldrar, att de sjelfva hufvudsakligen lägga vigt på att många ämnen och mycket af hvarje skall läsas i skolorna, utan afseende på den skada som derigenom tillfogas deras barns helsa och framtid. Detta kan sägas med så mycket mer visshet, som insändaren hört kloka och nitiska förestånderskor för flickpensioner, der barn ur de förmögnare familjerna undervisas, högligen beklaga sig deröfver, att oförståndiga mödrar hufvudsakligen afse att det mesta möjliga skall pluggas i de stackars flickorna på den minsta möjliga tid, och att detta utgör anledningen till mångläseriet i pensionerna, ett vilkor, förutan hvilket de ej få elever; och insändaren känner flera fall, der flickor om 9 å 10 års ålder, af naturen den gladaste under hela lifvet, önska att de måtte få dö, för att slippa den tunga bördan af skolgången. Vi vädja till samtliga förestånderskorna af de större undervisningsanstalterna för flickor, om det är sannt eller icke, om uppgiften är öfverdrifven, Och likväl, för att återkomma till det speciella fallet som nu är i fråga, tyckes det vara lätt att afbjelpa det onda som här är påpekadt. Insändaren, hvilken icke saknar all erfarenhet i fråga om ungdomens undervisning, vågar påstå att den behöfliga förberedelsen till nattvardsgången skulle vinnas ej blott lika väl, utan vida bättre än nu sker, om undervisningen räckte för hvar och en bland lärjungarne blott två timmar, ja till och med en timma hvarje gång, i stället för fyra till fem timmar, hvilket beqvämligen kunde ske på det sättet, att lärjungarne delades i tre eller fyra afdelningar, som efterträdde hvarandra. Den som något studerat menniskans uppfattningsförmåga skall medgifva, att icke ett barn ibland hundrade eger af naturen nog skärpa i förståndsförmögenheterna eller nog kraft i minnet, för att mottaga och behålla all den undervisning som kan lemnas under fyra till fem timmar i svit, särdeles i en så abstrakt kunskapsgren. Det är mycket nog orm uppmärksamheten fullt kan följa med under en fjerdedel af denna tid. Allt det öfriga är således en ren förlust, och påtagligt är att barnet skulle lära mer och bibehålla hågen bättre med en eller par timmars undervisning och förhör, då lexor läsas emellanåt. Det bör ock ihågkommas att religionsundervisningen, såsom förut är sagdt, lemnas ej blott vid konfirmationsläsningen, utan också i skolorna, utan att tala om det tillfälle dertill, som gudstjensterna lemna om söndagen. Måtte högvördiga presterskapet i hufvudstaden godhetsfullt göra afseende på de förbållanden, vi här framställt, och hvilka icke utgå från någon afsigt att underkänna kyrkoherdarnes väivilja och bemödanden för sina församlir gar och deras konfirmationsungdom. Men framför allt, måtte föräldrar af den förmögnare klassen visa litet mindre lojhet om sina barns bästa; ty de fattigare våga eller kunna svårligen taga något steg för att vinna en förändring. Barnvän.