Aftonbladet – 19 mars 1859, sida 2

Efter en dylik inledning afvaktade Thorborg helt tåligt fortsättning, ty ett afbrott hade varit att endast fördröja slutmeningen, hvilken hon ock till belöning snart fick höra, så lydande: Sedan Thorborg nu blifvit invigd med de här grufsamheterna, så må hon göra hvad det lyster henne med bådskapsbrefvet! Det är helt enkelt ett vanligt brefl svarade Thorborg... Besynnerligt nog, är det stäldt till kapten Geistern... Ack, du gamla dåraktiga Vivika, det är visst från någon af besättningen, som blifvit räddad?. vHvad säger hon, Thorborg — skulle vi få ännu frere förlisingar? Nå, om jag visste att det inte var annat än en simpel lefvande menniska, som vågat sådan dristelig lek med mej, då skulle jag inte begära bättre än att få se den menniskan under ögonen, och inte tror jag att den då finge rosa marknan, för nu kan jag gudskelotröra armarna...... Jestament; gumsen svälter rakt ihjäl — jag måste ändå ge mej åstad. Thorborg lilla, vill hon inte följa mej ett litet för litet:stycke, så ska jag baka pösemonkar till qvälln. Thorborg hörde ej gummans milda uppmaning oeb ännu mildare löften: hon hade redan aflägsnat sig. (Forts. följer.)