Aftonbladet – 19 mars 1859, sida 2

den handen, någonting hvitt, som fläktade upp och ned. En stor synderska har jag varit,, mumlade gumman i sin nöd, men Herre Gud, låt mig inte resa af i min obotfärdighet! Lyss der! talade en röst, som Vivika var öfvertygad aldrig kom. från menniskoläppar. Lyss der och ta emot! Med detsamma flög der in genom dörren en hvit dufva — notabene enligt gummans påstående. Men då hon efter en lång stund hann till. besinning och ingenting såg till vid den nu tillslutna dörren, började hon sakta flytta först en fot och så en annan, hvarefter hon for med handen öfver kroppen. Sedan hon förvissat sig att hon icke blifvit gastkramad, fästade. hon: sina ögon helt bjeltemodigt på den hvita dufvan, hvilken besynnerligt nog icke försvunnit med det andra, eburu hon blifvit alldeles orimligt förminskad. Jag tycker det nästan ser ut som om den blifvit förvandlad i ett bref... ett trollbref — det kan en begripa; men den, eom inte tar oppet, det är jag ... Kanske: är det så godt att jag tar det med eldtången och kastar det i spisglöden ... Eller om jag skulle bära in det till pastorn — han må väl kunna läsa all slags skrift. ; Hon gick baklänges till spisen, alltjemt med ögonen fästade på brefvet, och sedan bon fått tag i eldtången, knep hon hastigt om det och bar det till pastorns dörr, hvilken hon dock icke hann öppna, innan Thorborg kom ut. Nå, Thorborg, jag har opplefvat ting, se vi sist träffades, som maken skall vara letandes efter! Det här brefvet — kan Thorborg gissa sej till en tanke hvar det kommer ifrån 7? Det har kommit hit med gubben Noaks egen dufva, för någon annan dufva än den, som var med i arken, vill jag inte tro om så konstbesynnerliga konster som denna här gjort.