Aftonbladet – 19 mars 1859, sida 1

Ja, hvad skulle jag kunna tro... Hon har ingen nervös känslighet eljest... Det var åtminstone något af rätt allvarsam natur. Och en sak kan jag ej låta bli att grubbla på: hon uttalade en gång, då hon icke tycktes märka mig, med alla tecken af oro Hjelms namn. Hjelms namn — hvad i Guds namn kunde det ha för gemenskap med hennes oro ... Anar du någonting ? Nej, hvad skulle någon förnuftig menniska våga ana eller tänka derom... Jag hoppades att du skulle få veta det af henne. Nekade hon att siga det för dig? Ja, bestämdt. Jag far genast dit, min Gudmar ...... Huru snart återkommer du? . Åtminstone icke förr än i morgon vid middagstiden ... En sak ännu: När jag i går hemkom, smög sig ett stycke från byggningen en figur, som, såvidt skymningen kunde låta mig se, särdeles liknade Holt. Men då jag skulle gå närmare, hade klipporna redan bortskymt föremålet ... Var Holt borta i går? Jag tror icke det, fastän han icke var inne vid bordet ...... Men låt oss nu, min Gudmar, skiljas, så få vi hvar och en på sitt håll uppfylla våra åligganden. Farväl då, min älskade! I morgon träffas vi åter. Och efter ett afsked, som någorlunda satte den unge tulltjenstemannen ilynne, ledsagade han sin väna mö ned i båten. Men något möte följande dagen kom ej i fråga, ty då Majken stigit upp på Svartskärsbryggan, fick hon den underrättelsen att der kommit bud och bref från hemmet. Brefvet var från modren och meddelade henne att fadern så hastigt insjuknat; att hennes hemkomst var af största nödvändighet.