ningar om en källa, ur hvilken redan i fjol sommar en annan dylik skrift härflöt, som likaledes förordade en fransk-rysk allians. Någon propaganda för dessa osunda ideer kan man ej befara i Tyskland; men då emellertid den förmodade författaren icke är utan inflytande på åndra håll och har tillgång till några små tyska furstars öra, så är det skäligt, för att undvika missförstånd, att jag, så vidt det är passande och behöfligt, upplyser edra lärare angående denna strömsättning, hvars första källa ännu i detta ögonblick är obekant till och med för dentyska allmänheten. Detta skall snart ske. Stämningen till utlandet har så fullständigt fjettrat uppmärksamheten, att jag under senare tiden icke skrifvit något om debatterna i våra kamrar. De rörde sig också till största delen blott omkring petitioner. De af ministeren framlagda förslag angående äktenskapslagen och grundskatternas reglering hafva ännu icke blifvit diskuterade. Men äfven månget plenum, som sysselsatte sig blott med petitioner, hade ett framstående intresse derigenom att kamrarnes fullkomligt olika hållning och den! förändring, som skett i Preussen, ganska tydligt framträdde under vårt parlaments rådplägningar.Den 26 Februari var det t. ex. fråga om en petition att införa hemlig omröstning vid valen. Den liberala majoriteten uttalade sig för balloteringsprincipen, som man kallar den i England. Ministrarne erkände att ämnet förtjenade att allvarligt öfvervägas och lofvade att fästa afseende derpå vid framläggandet af ett förslag till ny vallag, hvilket skall ske under loppet af denna lagstiftningsperiod. En motiverad dagordning an togs; ett förslag till en sådan skulle i den förra kammaren hafva blifvit tillbakavisadt med hån och begabberi. Ännu vigtigare och för edra läsare sannolikt af större intresse är öfverläggningen den 28 Februari angående petitionen från dissidentförsamlingarne i Königsberg, Tilsit och Berlin om skydd för den konstitutionella rätten till fri religionsöfning. Utskottet föreslog att de tre petitionerna måtte öfverlemnas till ministeren med den förväntan att med det snaraste dissidentförsamlingarnes förhållanden måtte på laglig väg blifva ordnade i den anda, som bestämmes af författningens 12-—16 artiklar. Inrikes ministern förklarade, att af ministeren vidtagna anordningar i hofvudsaken redan afhjelpt de af petitionärerna anförda klagopunkter, Myndigheterna voro på det strängaste förständigade att inskränka sin uppsigt så mycket som. möjligt, och upplösning af en församling hade blifvit dem alldeles förbjuden. Dessutom hade embetsmännen blifvit förständigade att vid uppsigten på församlingarne iakttaga de mest grannlaga sätt, för att icke såra de religiösa känslorna. Till kultusministerns yttrande återkommer jag genast; men dessförinnan fäster jag uppmärksamheten på en mellankommande episod. Simson från Königsberg hänvisade till die politische Todtenschau, som förskaffat hans fädernestad en föga afundsvärd ryktbarhet. Läsaren torde erinra sig att jag vid slutet af förlidne året i två korrespondensartiklar analyserade denna märkvärdiga broschyr. Han sade, att om också domstolarne hade för den skarpa formens skull dömt några ställen i densamma, så kunde likväl ingen domstol i verlden beteckna såsom sanningslös någon enda af de deri gjorda faktiska uppgifterna. Talaren är såsom bekant juris professor vid universitetet i Königs berg, tribunalråd och en högt aktad man. Detta för att bekräfta hvad jag meddelat er om den historiskt märkvärdiga skriften. Det i samma plenum af kultusministern von Bethman-Hollweg afgifna yttrandet väckte stor uppmärksamhet, Ett utdrag derur skall vara välkommet. Ministern sade: Från mitt deVIE ståndpunkt kan jag icke annat än jertligt helsa välkommet undanrödjandet af alla vidare inskränkande polisåtgärder emot harmlösa relig:ösa sammankomster, hvilken religiös riktning de än må hafva (Bravol). Då sådana åtgärder mer eller mindre hafva karakteren af religionsförföljelser, så öfverensstämma de hvarken med statens värdighet eller de preussiska traditionerna eller vår grundlag (Bravo!), men mycket mindre äro de i begge de stora religiösa samhällens intresse, i hvilka vårt folk delar sig. Det skulle vara ett fattigdomsbevis., som de stora kyrkliga samhällena skulle framlägga. (Bravol), om: de ville verka med sådana medel; det vore i strid med den i dem inneboende kristendomen. Kristendomen har besegrat verlden genom den fria öfvertygelsen och skall alltjemt bryta sig väg med andliga vapen (Bravo!). Om på detta sätt dissidentfö:saml ngarne garanteras fri utveckling, så tillkommer det dem att konsolidera beviset på andan och den i: dem inneboende kraft, och när detta skett, då är det tid att vidtaga genomgripande förfoganden, ja till och med skrida till utdelandet af korporationsrättigheter. Hittills visa de en sådan obestämdhet i sina fundamentalsatser, att denna. tidpunkt ännu icke är kommen, I sammanhang dermed står användandet af föreningsrätten, om också på det mest grannlaga sätt. Bildandet af församlingsskolor hör. under art. 12 i författningen. Skulle en ny undervisningslag utfärdas, så måste i detta afseende en ändring ske; rätten till uppsigt skulle alltid. blifva. staten förbehållen. Annorlunda förhåller det sig i afseende påreligionsundervisningen. De :sorgfälligaste öfverläggningar. hafva: grundat den öfvertygelsen, att religionsundervisningen i dissidentföramlingarne. utgör en väsentlig delaf denfria religionsutöfning,. som författningen medgifver. In genting kan således hindra församlingarnes lävare att meddela undervbisnina. Tila så litet kan