Aftonbladet – 14 mars 1859, sida 2

öra ordnandet af statens finanser m. m. utan biträde f, genom hvad man åtminstone hitintills erfarit, till itt syfte ofattliga bouppteckningskomiteter; öfverlemjande åt den enskilta financen att hädanefter som illförene sköta sig sjelf. Att folkets röst är Guds röstr blifver då anning, pär t utgår ifrån mogen ö ning och pröfi r hofsam, 8 d och Mättre den allmänna meningen derföre väl öfverväga, om det utgör des: ona fördel, att vara i saknad ut en bättre. sar tt lagstiftning derföre, att man å en gång och i ett steg icke kan uppnå hvad man reställer sig såsom det naturligaste, mest rättseniga och bästa. Man ansåg sig 1809 icke på en gång kunna fullsomligt ombilda statsskicket; måtte man nu följa ;xemplet cch med allvar söka komma ett steg länsre; men detta kan icke ske utan en allmän -— oaforuten föresats att uppnå målet, hvilket endast af slokheten, icke af passioner får föreskrifvas. Den fest, mina herrar! som af eder blifvit egnad minnet af 1809, synes mig otvunget hafva fört till ramhållandet af huru litet vi lyckats, att under 50 ir utveckla det statsskick, hvartill den omisskänneigt goda grunden 1809 lades. Jag skulle finna mig ytterst lycklig, om vid min lefnadsafton jag kunnat framkalla någon starkare stämma att från andra sidan grafven föra 1809 års röst, såsom en uppmaning till nutiden, att allvarligare än hitintills skett, under den för handen varande lugna tiden bearbeta och utveckla det parlamentari ska styrelsesätt, hvilket 1809 års lagstiftare afsågo; utan att för tillfället kunna åstadkomma hvad de som en erkänd nödvändighet hade önskat. Jag beder eder om ursäkt, mina herrar! att med min tankeyttring så länge hafva uppehållit eder; men jag tillåter mig ytterligare lägga på edra hjertan, att uppmärksamma, huru oeftergifiigt behofvet af reformen är, för bevarandet af vår sjelfständighet, för befrämjandet af vårt ekonomiska välstånd, och för att, med hopp om en obegränsad framtid, med full tillförsigt kunna utsäga ett betydelsefullt Lefve! för det kära, öfver allt annat älskade fäderneslandet. Kongl. sekreteraren Pehr Reinhold Tersmeden föreslog en skål för Finland med dessa ord: Ännu en skål! och må den vara helgad åt de fordna medkämparne på andra sidan Östersjön, åt Finlands tappra arm! Vid en fest sådan som denna, egnad minnet af svenska sjelfständighetens bevarande, må det väl höfvas svenska män att kasta en blick, stolt och tacksam, ehuru sorgsen, på dessa ädla krigare, hvilka i blodiga strider, under de bittraste försakelser kämpade för sitt land, kämpade för vårt land, med ett mannamod, så skönt i dikten besjunget, och likväl ännu skönare i sin historiska verklighet, i sitt genom tiderna fortlefvande, ofördunklade minne. Bland de fälttåg, häfderna veta omtala, torde det vara få; om ens något, der man finner så många spridda drag af lysande bedrifter, af den mest hängifna sjelfuppoffring, ehuru till Finlands och det gemensamma fäderneslandets olycka dessa ädla dyrbara krafter så illa ordnades och på ett så tanklöst, så oförsvarligt sätt förslösades. Och äfven sedan den fegt betänk:amma odugligheten uttalat sitt eländiga kommandoord, detta nedsliga tillbaka, då icke ens af någon nödvändighet påkalladt, men som af den militäriska disciplinen måste hörsammas, ljudade likväl inom den finske krigarens bröst ännu högre och mägtigare ett aldrig tystadt framåt på ärans och hjeltarnes bana, och det ligger någonting på en gång djupt sorgligt och högst ärofullt deruti, att det sålunda var under en nästan oafbruten följd af segrar, som Finland förlorades. Men det gifves någonting högre än sjelfva framgången, någonting upplyftande äfven under den djupaste olycka: det är den aldrig svigtande mannakraften, den alltid spänstiga ihärdigheten, det tigande tå lamodet; och det var dessa för en nations karakter så herrligt vittnande egenskaper, som i så hög grad utmärkte Finlands ädta sinnen under detta olyckliga och dock så ärofulla krig. Ära derföre, pris och heder åt dessa tappra, hvilka intill det sista förblefvo sin pligt, sin ed, sitt land trogna! Femtio år kunna icke, irga år, inga tider förmå utplåna ett sädant minne; de kunna blott förhöja det sköna, det lifvande, det upplyftande, det efterdömliga deruti. och om ock en folkkamp sådan som denna, under det den pågår, fraråställer mången förfärande före. teelse, mänga för sinnet upprörande fasor, så utjem nas dock allt detta af tiden till en klar och storar tad, ehuru tragisk bild, likasom en fjelltrakt, på när: håll sedd, alltid företer någonting hemskt, skrofligt sönderslitet, men deremot från fjerran skådad gö! en sublim verkan med sina i strålande färgor skim rande massor. Och en likartad glans äterkasta: genom seklerna af bragder, sådana som Finska ar mens under 1808 och 1809 årens fälttåg. Ett in till döden kämpande krigarefolk förgätes icke så lätt af sina ättlingar, förgätes ej heller af den brö dranation, som under så många århundraden med dett: folk delat ljuft och ledt, med så otaliga band vari med detsamma förenadt. En skålderföre i denna fest liga -stund för minnet af dem, som redan sofva i hjel tarnes sömn! En skål för finska armens ännu lef vande veteraner! I festens minnesrika stund Ett hjertligt helsningsord, Ur svensk och trofast mannarund Ur svenska hjertans djupa grund, Till bröderna i fjerran nord, GJ Till Finlands dyra jord! I blod ju vårt fostbrödralag Gicks in; i blod det bröts; Dock nej!-— än klappa hjertats slag För Finland, ett familjedrag Än skönjes; med det blod, som göts, Förbundet sammanknöts. Den lager, som i strider vanns Och trohet, sjelf sitt mål, Och fläckfri äras skära glans, Det är, o land! Din minneskrans, Du hjeltars amma, hjeltars bål, Och Din är denna skål! Landshöfdingen Montgomery, såsom en a de få qvarlefvande veteranerna från finska kriget, tackade i några få hjert!iga ord å egnå samt fordna bortgångne och ännu lefvande vapenbröders vägnar, för den hyllning, son blifvit egnad finska armån. Magister A. Sohlman föreslog derefter föl jande skål: M: H. Det är icke någon tafla af solljus och glans sorh upprullas för minnet och inbillningskraften, nä året 1809 nämnes Bredvid dagrarne finner mai dystra skuggor, bredvid glädjeämnena smärtsamma djupt gripande hågkomster. Vi hörde här nyss an slås en sträng, som, så snart den beröres, vibrera: mäktigt i alla svenska hjertan. Vid Finlands blott: namn, vid en enkel erinran om de tappre finsk krigarne lopp här nyss liksom en ström af vemo midt igenom festens hrusande inbel. och för vår inr