Aftonbladet – 14 mars 1859, sida 2

egeringsmaktens förfogande, som man ansåg vara odt, ärligt menadt och nyttigt. Man ville icke ännu tillskrifva den nya regeringen allsinnighet för representationsfrågan. Man ville erna tro, att det officiella yttrandet, att represenationsfrågan icke kunde falla, innebar någon verkg mening; men man började likväl tvifla, och reormsällskaperna satte sig ånyo uti verksamhet. Ett slags elektriskt samband de särskilta europeika folken emellan tyckes äfven i bredd med telerafen under senare tider hafva uppstått, med afceende å känslan för frihet, sjelfständighet och oberonde; så att, då en stöt på det ena stället eger rum, n gnista i ögonblicket utvecklas på det andra. Så yntes åtminstone verkningarne, då Februarirevoluionen 1848 i Frankrike på en gång tände frihetsigan snart sagdt inom hvarje till civilisationen höande folk inom vår verldsdel. Riksdagen var hos oss tillsammans; reformsällska erna fingo nytt lif. Med svenska folkets urgamla örtroende, till sina konungar, innan de förverkat et, petitionerades konungen att taga sig reformfråjan an. Man öfverraskades snart genom ministerens plötsiga afgång, utan någon vid tillfället dertill föranedd påtryckning ifrån rikets ständer. Till följd af det hos oss outvecklade -parlamentaiska styrelsesättet, efterträddes, som vanligt, den afvångna rådgifvarepersonalen, med få undantag, af ör representationen och för allmänheten såsom poliiska helt och hållet obekanta personligheter. Det torde ännu ligga inom det dolda; huruvida len afskedade ministerens åsigter i afseende å reformen vid tillfället voro uti mera liberal än motsatt riktnig; men den nya minis.gren framträdde emellertid snart, och denna gång utan komitebiträde, ned förslag till ny riksdagsordning, som, oaktadt itskilliga brister, för den nya regeringen hade utgjort ett hedrande program, om tiden icke alltför påtagligt ådagalagt att dermed aldrig var allvarligt menadt. Förslaget var, i min tanke, oansedt sina brister, så antagligt, att man ifrån styrelsen näppeligen lärer håfva att under lugnare tider emotse äntagande af något antagligare. Det förkastades likväl af den allmänna meningen; och det torde vara alltför djerft att yttra en öfvertygelse, att denna mening, ehuru allmän för tillfållet, var vilseledd och särdeles opolitisk. Förkastelsedomen öfver detta förslag, som upplöste de fyra stånden, som upphäfde representationens fördelning uti privilegierade och oprivilegierade, som anordnade hela lagstiftningen genom dels direkta, dels indirekta val; som i samma valkrets stälde egaren af ett mantal tillsammans med dem, som kunde ega hundrade; som ifrån fyra hade försatt lagstifningen på tvenne rum, uttalades af reformJlskaperna inom nästan alla landsändar. Vid det så kallade Örebromötet höjde sig blott några få röster till förslagets försvar; men utan att ifrån den stadgade majoriteten vinna det ringaste afseende. Förgäfves och utan verkan antydde man den uti det öfriga Europa redan påbörjade reaktionen. Man ville icke finna någon ihverkände betydelse af Rysslands intervention uti det ungerska upproret. Man ville icke veta utaf något annat än allmän rösträtt, och man tycktes vid tillfället intagne af den röst ihom den första konstituerande församlingen uti Frankrike, som utropade: Hellre förlora våra kolonier, än frånträda en enda grundsats.r Man ansåg sig här tillräckligt stark för att i ögonblicket vinna allt hvad man tvifvelsutan ansåg för det filosofiskt rätta; utan tvekan likväl om det derjerate var, med samhällsförhållandena hos oss, det för tiden önskvärda, verkställbara eller nyttiga. Man gick vid detta tillfälle beklägligtvis de konservatives äfven såväl som troligtvis regeringens ärenden utan att besinna det. Vid frågor om -betydligare reformer inom samhället är det ett historiskt faktum, att det varit utopierna, de öfverspända anspråken, eller, för att tala rent ut, de ultra liberala fordringarne, hvilka allestädes omintetgjort allt det nyttigå och goda, som kunnat vinnas, om mån i reformväg åtnöjt sig med det framsteg, som vid hvarje tillfälle stått till buds. Hvad har man väl vunnit med förkastelsen åf 1848 års förslag? Hvilken förmåga har man ådagalagt,att på en annan väg komma till något bättre? Nio år äro ubder det sista årtiondet förflutna, sedan den i min tanka beklagliga förkastelsedomen ut: talades; och hvilka framsteg hafva vi under tiden gjort uti den konstitutionelia utvecklingen af vårt statsskick ? s Svaret ligger klart för ögonen, och tiden torde komma att utvisa, det landet just nu, och mera än någohsid, äfventyrar vådorna af cn, gebhom sin sammänsättning och sina former splittrad lagstiftning. Hade den 1848 inträdda ministeren, vid afgifvandet af representationsförslaget, utgått ifrån någon annan isigt, än att blott i förskräckelsen genom förslaget söka eb tillfällig afledare för den allmänna påtryckningen; så hade den sä-erligen efter födseln ådagalagt åtminstone någon kansli för fostret. Hade förslaget varit frukten af ett uppriktigt bemödande att ästadkomma det konstitutionella statsskickets utveckling, så håde man icke vid den första förkastelsen låtit bero: man bade, såsom i andra konstitutionella länder, sökt upplysa och bereda sinnena till ett gynsammare omdöme, man hade, efter någon kantbuggning af förslagets måhända: billigt öfverklagade brister, återkommit med dess framställande, till förnyad handläggning; man hade derigenom ådagalagt, att man menat ärligt, och man hade troligen omsider besegrat ögonblickliga förvillelser och misstag och vudnit äran att hafva följt 1809 års lagstiftare i spåren, och att hafva i någon mån bidragit till utvecklingen af det sånnt parlamentariska styrelsesätt, hvaraf vårt land är uti ett så oeftergifligt behiof. Nu har af allt detta: ingenting inträffat; och histotiens omdöme om 1848-års ministår, om hon ens åt den kommer att inrymma något blad; torde icke blifva något anuat än att den vid tillfället skenbart frisinnade åtgärden blott företedde en dunstbild af statsmännahandling, men deremot en omisskännelig verkan af fruktän för den vid tillfället upplysta och sansade folkviljans mera än vanligt högt uttalade fordringar. : Mina herrar! 50 år hafva icke längre framflyttat oss, än att vi änu dväljas under vår fyrdelade lagstiftning, oaktadt den under hela denna tiäerymd varit offentligt och ifrån alla håll utdömd såsom alldeles olämplig för vår tid. Ofvanifrån hafva vi, till följd af en lång erfarenhet, i detta hänseende ingenting att förvänta. Men ega vi då inga utvägar att sjelfve med den kraft och uthållighet, som egnar ett fritt folk, taga oss saken an? Rikets ständer voro vid sista. riksdag så sysselsatta med landets skuldsättning, att de icke lemnade oss ens något sken till förslag, hvilande till denna riksdag. Mig synes icke olämpligt om ifrån semi-sekulårfesten af 1809 års statshvälfning kunde utgå en väckelse till reformsällskapernas återupplifvande och försättande i allvarlig verksamhet. Jag föreställer mig, att. man gerna tilläfventyrs ifrån sin graf kunde till ett närmare påseende uppKernta 1848 års regeringsförslag till representationens ombildning. Man skulle måhända genom några mindre väsentliga förändringar kunna för allmänheten göra åskådligt, att 1848 års regeringsförslag nu ej är så oantagligt som det för 10 år tillbaka förekom; att dess tillämpning skulle genast försätta lagstiftningen i tillfälle, att genom öfverläggningen på tvenne rum, emellan den mångsidiga sakkunskapen och vidsträcktare erfarenheten, komma till för fäderneslandet väl grundade åtgärder och beslut: Det är mer än troligt att reformsällskaperna-nu, på grund af 10 års erfarenhet varnade mot öfverAritter. skulle kunna verka derhin. att valen för den