Aftonbladet – 14 mars 1859, sida 2

Yr agdt och sj elf gssätt. Att upprulla taflan öfver landets såväl inre som yttre politiska ställning, då störtandet af en egenmäktig, sig om den allmänna opinionen föga bekymrande regent, säkerligen var den enda uivägen till fäderneslandets räddning, skulle nu, ett halft århundrade efter tilldragelsen vara utan ändamål, när historien långt för dett ådagalagt statshvälfningens oundvikliga nödvändighet och sålunda inför samtid och efterverld rättfärdigat alla dem, som dertill voro medverkande. Att 1809 års lagstiftare lemnade vår, numera så allmänt erkändt oformliga ståndsindelning orubbad, förklaras af den brådskande nödvändigheten för regeringsformens skyndsamma antagande, till vinnande at de:, under då för handen varande omständigheter så ytterst påkallade behofvet af en stadgad regering. Rikets ständer sammanträdde 1809 den 5 Maj, och den 2 Juni föredrogs konstitutionsutskottets memo rial med förslag till den regeringsform, som den C Juni antogs, och som sedermera utgjort hufvudgrunderna för vårt statsskick. Jag tillåter mig anföra detta såsom en slående anledning till jemförelse emellan rikets ständers arbetsprodukter och tiden för deras åstadkommande då och nu. Vi kunna i min tanka, oaktadt den skyådsamhet med hvilken denna regeringsform blef utarbetad och antagen, icke stämpla den såsom ett hastverk, då den under 50 år lemnat oss i åtnjutande af en frihet, hvaraf få folk inom vår verldsdel torde kunna berömma sig. 1809 års konstitutionsutskott erkände det oundgängliga behofvet af representationens ombildning, öfverlemnande åt efterkommande att under lugnare och lämpligare tider kraftigare gripa verket an; och mera torde det under dåvarande förhållanden och omständigheter i detta hänseende icke kunnat göras. Det betänkande, som 1809 åtföljde konstitutionsutskottets förslag till regeringsform, utgör en handling, som säkerligen förtjenar en allmännare kännedöm än den nutiden derom torde ega. Det antyder på det bestämdaste den anda, lagstiftaren åsyftat inlägga uti lagstadgandet, samt i och med detsamma det vackraste äreminne öfver dessa lagstiftares åsigter och tänkesätt. I afseende å konungamaktens utöfning yttrar kon stitutionsutskottet: Makten att styra tillkommer efter utskottets förslat odeladt konungen, men hans beslut kunna icke förhastad: fattas, icke bestämmas efter ensidiga underrättelser oc råd, af dolda personer utan ansvarighet. Han måste i alla mål låta sig. upplysas af ett offentligt statsråd. hvars ledamöter, stälda under ansvarighet, icke blott för deras yttrade rådslag, utan jör deras tystnad då de bördt råda, måste sjelfva sorgjälligt söka upplysningar, för att bevara sitt lif, sin välfärd och sin heder. Vackrare torde ingen lagstiftare hafvå fittryckt sig. angående grunderna för den konstitutionella konungamaktens utöfning ; men utskottet fortfar vidare: På detta sätt, och genom de öfrige medel, som äro föreskrifne i afseende på ärendenas beredande, bör konungen icke i något fall missledas, bör allmänna Tösten-icke kunna hindras, att genom någon organ tränga fram till honom. Den oafbrutna vanan att höra red allvarligen och högtidligen gifna, skall i en ung monärks sinne dana, och 2 en mogen konungs stådga akthing för sanning och rätt, och skulle ännu en gång ett oblidt öd. uppsätta på Sverges tron en egenmäktig konung, skal. döck den förenade kraften af hans rådgifvares föreställningar, af nationens fritt yttrade tänkesätt och aj vissheten om kommande ständers ovilja tidigt bryta hän: våldsamma lyrne. Han skall åtminstone icke yenomkonstiutionsvidriga beslut blottställa sin makt för en föredragande embetsmans vägran af den kontrasignation, hvarförutan hans befallnirgar icke blifva gällande. Till dessa grunder för styrelsemaktens wuftöfning stadgade 1809 års lagstiftare tryckfriheten, såsom dei säkraste värn mot maktens missbruk och emot frihetens undertryckande. Men lagstiftaren inskränkte sig icke blott till tryckfrihetens stadgande som lag. utan iklädde den derjemte grundlags natur; och är det för denna blick i framtiden å hvad som händs kunde, nutiden befinner sig uti en ytterligare förbin delse till 1809 års grundsatser. Huru litet garantierna i lagstiftningsväg understundom betyda, ådagalades bäst genom tryckfrihets lagens oförsynta kränkning af sjelfva dess lagbundne vårdare, då rikets ständer 1812, och detta blott 2:nc år efter grundlagens stiftande, ändrade tryckfrihets lagen vid samma riksdag, utah afseende på des: grundlagsnatur; och torde man mera få tillräkna lycka än brist på uppsåt hos vederbörande, att tryckfrihetslagen icke, på samma gång den grundlagsvi drigt kränktes, äfven blef beröfväd den grundlagsnatur, man ännu i senaste tid gjort ett lyckligtvis misslyckadt försök att frånkänna den. Tryckfriheten utgör grundvalen för den fria stats: författningen. Lagen kan vara i behof af garantier emot missbruken; men, mina herrar, må man väl taga sig till vara, att icke af en allt för stor finkänslighet för missbruket låta förleda sig att undergräfva nyttan, nödvändigheten och det fria samhällets -oeftergifliga behof af. det oinskränktå bruket, såsom den enda verkliga motvigt emot maktens missbruk mot de starkares förtryck öfver de svagare och såsom det kraftigaste medel till befordrande at rättvisa, sedlighet och dygd inom samhället. Desto mera man intränger uti 1809 års lagstiftares-förhandlingar och tillgöranden, desto mera kommer man till den slutsats, att de icke äro i behof af något försvar; öch såsom loftalare öfver dem fördrades en vältaligare stämma än min. Jag utbeder mig derföre att få öfvergå till några korta betraktelser, huru vi sjelfva under fem efter 1809 på hvarandra följande decennier tillvägagått för fullbordandet af den sociala bygnad, hvartill grunden af 1809 års lagstiftare blef lagd: : Säkert finnes ingen enda ibland eder, mina herrar, som icke långt för detta underkänt lämpligheten af vår fyrdelade representation! Det kan således icke falla mig in att här ingå uti någon närmare utveckling af denna: fråga. Känd sak är så god som vittnad, säger ordspråket. Efter 1809 års kraftansträngningar och 1810 år: oförutsedda ödets besynnerliga skickelser och deraf inträffade förvånande resultater, syntes samhället under derpå följande decenniet jag skulle nästan vilja säga försoffadt genom fantasmagoriska synvillor, hvilka understundom kunna vilseleda menniskorna uti deras föreställningssätt, och benämningen af den menlösa tiden, för det tillstånd af tröghet och obenägenhet för forskning och undersökning, hvaruti vi befunno oss — möjligen af farhåga att vid illusionernas skingrande göra :oangenäma upptäckter — var visserligen icke oegentlig. Det medborgerliga samspråket, detta oundgängliga vilkor för ingjutande af lif uti det fria statsskicket, kom: ej i fråga under dennå period. Under det derpå följande tiotalet visade sig någon skymt till den medborgerliga andans uppvaknande, och det första tecknet dertill blef behofvet att medborgare emellanåt till samtal öfver allmänna ärenden träffas för ömsesidigt utbyte af åsigter och tankar. Den genom sin skuggrädsla i allt och för allt vid denna tidsperiod kanske rättast käräkteriseräde mäkten töfvade: ej att uppställa grundlagsvidriga hinder för utöfningen af denna, den första och främsta af alla fria medborgares rättigheter. Följden häraf blef som vanligt, att kraften ökades genom motståndet; att den medborgerliga känslan utvecklades till bevisning af sina i lag förvarade rättigheter, och att den, ditintills makten omgifvande nimbus, till följd af solrökens och dimmornas natur, skingrades och förevisade både personligheter och tidsförhållandet på en gång mera genomskinligt än man någonsin hade förestält sig. 7 Under det tredje tiotalet började FAI I AD -—— 0 m OM