Aftonbladet – 14 mars 1859, sida 2

hristian August gaf, att icke begagna tillfället till verges skada, ett löfte, som troget uppfylldes. Det var fem år senare som folkfreden mellan Sverge ch Norge blef bekräftad genom en yttre statsrättsg förbindelse. Och denna förbindelse byggdes på rundvalen af jemnbördighet, lika rät: och inbördes ktoing i stället för på tvång och underkufvande. ag tror, att hvar och en, som läst de nordiska folens historia och något känner den nordiska folknauren, måste anse det för en lycka, att friheten och rivilligheten lades till grund; en tvångsförening skulle ndast ha skapat en lång tid af kamp och split och ro och måhända till slut åter bekräftat den gamla rfarenheten, att den vägen till enhet och styrkai Norden cke duger, utan leder ifrån målet. Den svensk-norka nionen måste ha en djup betydelse för hvarje vensk och norrman, som med kännedom om det ramfarna förenar någon blick för framtiden. Såom hvarje menskligt verk vidlådes den af brister ch ofullkomligheter; men man kan och bör hoppas utt dessa efcerhand skola afhjelpas, att de yttre fornerna för föreningen skola fyllas och genomträngas if anda och lif och att föreningsbandet långt ifrån utt försvagas, tvärtom just skall stärkas genom folkifvets fria och sjelfständiga utveckling i hvartdera vf de båda brödrarikena. Genom denna förening af tvenne närbeslägtade folk, genomträngda af samma anda, lifvade af samma frihetskärlek, har en ny makt uppstått i Europa; den står icke så särdeles högt uti materiel betydenhet, det är en makt af mycket underordnad rang, om det gäller att anfalla andra, men på sätt och vis en stormakt, då det är fråga att försvara sig sjelf. Och detta bör vara tillräckligt för vår ärelystnad och vårt nationella sjelfmedvetande, sedan vi svenskar numera för allvar kastat öfver bord eröfringsdrömmarneoch rikta våra sträfvanden och våra förhoppningar åt sjelfförsvaret och åt den inre frihets--och kulturutvecklingen. När värt land icke föll 1809, då vi å alla håll voro ansatta af fienden, då alla materiella hjelpmedel voro uttömda och då en halft vänvettig despot beklädde tronen, då skall det väl ock med Guds hjelp veta att häfda sin sjelfständighet nu och framdeles, då vi uti fordna fiender förvärfvat trofasta vänner och då ett helt nytt förhållande inträdt i norden, hvilket förhållande, liksom vid alla andra större nationella fester i norden, äfven här (pekande på de ofvan tribunen anbragta svenska, norska och danska flaggorna) finnes symboliseradt på ett talande sätt. Skandinaviska halfön har blifvit kallad en jättefästning. Men äfven den starkaste fästning skyddar sig icke sjelf, vore murarne och grafvarne än aldrig så väldiga; utan den beror dock af hvad som finnes inom densamma af lefvande skyddskraft. De skandinaviska folkens frihet och sjelfständighet och den derutur alstrade lusten att vilja försvara sig och lusten att troget stå hvarandra bi — se der hvad som utgör vårt egentliga, vårt säkraste värn! För vårt sjelfbestånd kunna vi aldrig lita på någon främmande makt, utan endast på en enig, kraftig och högsint anda inom oss, som gör det klart för oss sjelfva och för hela verlden, att vi äro värda att lefva och ha ett ord med uti nationernas råd. — Under uttalande af den förhoppning, att de förenade rikena troget stå hvarandra bi och att bådadera når det gäller skola kunna påräkna redliga, behjertåde och manliga män, liknande dem, som 1808 och 1809 hos oss framstodo i stridens, nödens och farans stund — föreslår jag en skål för brödrariket Norge och för det skandi-aviska Nordens framtid. Derefter framträdde generaladjutanten Aug. Anckarsvärd och yttrade: Då vid närvarande högtidliga . minnesfest mitt namn blifvit nämdt bredvid min äldre broders, anser jag det vara såväl min pligt som rättighet att aflägga min varma tacksägelse för denna uppmärksamhet: Jag var för 50 år sedan naturligtvis en ganska ung man, med en underordnad militärgrad, och upptager således den mig nu egnade utmärkelsen såsom kollektivt stäld till alla de unga män, som jemte mig deltogo i rörelsen 1809 och hvaraf de flesta redan hädangått till. det tysta i grafven, så att vi nu endast äro några få grånade gubbar som här qvarstå af 1809 års män; och är det med varma hjertan vi mottagit den närvarande tidens hyllning i form af tacksamhet och icke som en förlätelse, hvilket säkerligen, om rörelsen 1809 hade misslyckats, ingen af oss dåvarande unga hvarken skulle begärt eller emottagit. Slutligen föreslog hr expeditionssekreteraren G. Cederschiöld skålen för damerna, för hvilken vi i morgon skola närmare redogöra. Vid denna skål atsjöngs följande sång: Nordens qvinnor. Melodi: Kristallen den fina etc. Vid fester som denna Så lifligt vi känna Vår fröjd i att helga en skål Åt qvinnän, den blida, Som står vid vår sida, Ett önskningens ljufvaste mål. Ty hon uti vårt hjerta ammar Den eld, hvarfrån vårt mod härstammar, Och utan dess kärlek, dess tröst Blir dystert och ödsligt, vårt bröst, Och handlingens kraft qväfs af saknadens röst! Hon vårdar, den ömma, De känslor, som drömma I barnets nyss vaknade själ; Och hon lägger grunden Till manna-förbunden, Som värna ett fosterlands väl. — Af henne vi att älska lära Vårt modersmål och fädrens ära, Och hjelten, som ädel och stor I minnet och häfderna bor, Fick storhetens grund uti arf af sin mor! När ungdomens stunder Fly bort som sekunder, Hvem blomsterbeströr väl vår sti? När friden bortrymmer Och mannens bekymmer Dig hinna — hvem stöder väl dig? Hvem ännat än den hulda qvinna Som maka och som älskarinna? Och trogen det löfte hon gaf, Hon sör er som vård vid din graf Sen lugnt vid dess hjerta du somnat utaf! Och qvinnan i norden Bäst lottad är vorden: Hon mera än älska förstår! Fast qvinnan i söder Mer brinner och glöder, Ej är hon dock trofast som vår. Ty hon ännu sitt land kan värna: En ny Christina Gyllenst;jerna, Hon trötsar tyrannernas här, Och än hon Valkyria är, Om våldet vill krossa dess hydda så kär. Ett lefve för henne! Ty lifligt vi känne Den sällhet hon lifvet beskär. Sitt hjerta hon lyde;.: : Med blommor hon pryde Så festen, som nmiödans besvär. Och fostre hon åt våra bygder Ett slägte, starkt i mod och dygder, På det att om tvedrägtens brand Tänds åter på Svithiods strand; Det våge sitt lif för att rädda sitt land! —ed—, Sedan denna sång blifvit utförd, afslöts festen ungefär vid midnatt. AR a bo ARR RA TT EV RR