Aftonbladet – 10 mars 1859, sida 3

kets ständers bank remitterade. tillräckliga. medel af statslånefonden, att på säkra bandlingar utlånas. Vidare torde jag få anmärka, att det egennyttiga förfarande, som i angifvelsen mot mig blifvit äberopadt, alldeles icke kan syfta på något förbiseende af eller anläggning mot diskontverkets säkerhet, när den s. k. egennyttan blifvit upptäckt af helt andra orsaker, nemligen dels vid ordentlig inbetalning af på kortare tid erhållne lån, och dels vid erläggandet af förskottsräntor på återstående 6 månader -på årslånen, vid hvilka tillfällen kamreraren åtkommit de särskilta liqvidationsblanketterna, som föranledde angifvelsen. Altså, äfven om jag enskilt skulle rvelat och kunnat styrka och främja dessa lån, så är det ju ändå uppenbart, att låneinrättningen fått ordentliga låntagare, hvilket å min sida är ett ytterligare bevis att jag icke handlat egennyttigt mot denna inrättning. Den af angifvarne gjorda häntydning på egennytta kan således endast.syfta på ett förment egennyttigt förfarande mot sjelfva låntagarne, men ingalunda mot lånekontoret, hvadan ock angifvarne icke kunnat göra anmälan till annan påföljd än den 78 bankoreglementet föreskrifver. Att jag vid pröfningen af de beviljade lånen låtit den af advokatfiskalen förmenta vinning förmå mig att, med förbiseende af det skydd mot förluster jag varit pligtig egna diskontverket, enskilt styrka och främja län, bör alltså, af hvad jag nu anfört, skäligen anses vara vederlagdt, och då än ytterligare tages i betraktande, att de fullmakter, som advokatfiskalen påpekat, de måtte nu vara ställda till innehafvaren. eller till den person, åt hvisken såsom kommissionär ansökningen lemnades, såsom skrifne å sjelfva lånehandlingarne och vid ingifvandet af desamma alltså följaktige, icke berättigade någon annan än inlemnaren sjelf, hvilken var lånesökandernes enda och rätta ombud, att i diskontverket uppbära och qvittera medlen, som att jag, som aldrig på förhand ingått aftal med lånesökanderne om deras lån och af sådan orsak icke heller egt något särskilt bemyndigande att af sådana, vare sig i lå nekontoret eller hos låntagarnes ombud lyfta ett enda, så följer också att jag vid pröfning af låneansökningarne icke i någon mån kunnat hafva särskilt intresse af utgången. Sedan lånen blifvit beviljade, har det berott på kommissionären och det förtroende han egnat mig, att i mina händer lemna de penningar, för hvilka han ensam hos lå :tagaren stod i betalningsansvar. Att detta förtroende icke berodde på någon med min person förenad kommissionärbefattning eller på aftal med den som mottagit penningarne, hvilket till och med hade innefattat ett uppenbart tjenstefel å den senares sida, då han var en verkets tjensteman, vinner ytterligare stöd af den omständigheten, att enligt direktionens ofvan åberopade protokoll utaf de 90 ansökningar. jag dels lemnat, dels skickat Fogelklou, endast 78 blifvit bifallne, hvilka, sammanräknade med de tre, de der, enligt bemälte protokoll, varit adresserade, det ena till ombudsmannen, och de tvenne andra till bokhållaren Himmelman, utgjorde 81; men då jag deremot, som den till kongl. hofrätten ingifne förteckning utvisar, oberäknadt de liqvider mellan kommissionärer och låntagare, som i vissa fall direkte skett, och derom jag icke kan förete något bevis, till redovisning af de förutnämde mottagit 92 lån och således 11. sådana, för hvilka jag aldrig sändt eller lemnat ansökningshandlingar, så torde höglofliga kongl. hofrätten äfven härutinnan finna det icke vara något kommissionärskap, utan det rätta ombudets enskilta förtroende, som satt penningarne i mina händer. Då jag nu, i afseende på de skäl advokatfiskalen framhållit för sitt yrkande om påföljd efter 1 och 2.8 ansvarighetslagen, tror mig hafva visat, hvad jag också i denna del af målet vid första rättegångstillfället sökte ådagalägga, att den öfverträdelse, för hvilken jag blifvit åtalåd, icke är att hänföra till någon del af bemälte lag, återstår likväl att till vederläggning upptaga advokatfiskalens åsigt om hvad lagstiftaren med det i 2:dra ansvarighetslagen stadgade strängare ansvar har velat förekomma. I afseende härå inhemtas, att det från och med 1818 års riksdag väl varit i det reglemente, son; för bankoverkets styrelse och förvaltning vid hvarje riksdag utfärdats, ledamöter i bankodiskonten förbjudet att i egenskap af kommissionärer eMer inlemnare. för andra med låneansökningarnes ingif: vande taga befattning, men att för ett sådant förbuds öfverträdande påföljd. blifvit stadgad först vid 1834-35 årens riksdag och fått inflyta uti ett mo ment af 9 i bankoreglementet för den 26 Maj 1835. hvarefter detta stadgande med några små ändringar upprepats i de efterföljande reglementerna och igenfinnes uti 84 af det för den 15 Juni 1841, uti 82 s af det för den 23 Maj 1845, uti 83 af det för dem 23 Oktober 1848, uti 83 af det för den 21 Augusti 1851, uti 77 af det för den 4 Dec. 1854 och uti 78 af det för den 11 Mars 1858. Bankoutskottet vid 1834—35 årens riksdag har neml. uti memorial till rikets ständer n:o 91; med anledning af derom utaf revisorerne öfver Malmö lånekontor i 1832 års berättelse gjord framställning, föreslagit att det förbud för diskontdirektionens ledamöter att vara enskiltes kommissionärer, hvilke: finnes infördt i 1830 års reglemente och 1823 år: reglementariska föreskrifter för lånekontoren, hädanefter utsträckts till jemväl kamrerarne vid samt lige diskontverken och provinsköntoren, i sammanhang hvarmed utskottet anfört: I öfverensstämmelse med denna åsigt, och då ut skottet dessutom tror det vara angeläget att id. fall, der förbud meddelas, äfven utsattes den påföljd hvartill den sig. förfallen gör, som mot den gifn: föreskriften bryter, hemställes, att å tjenligt ställe : ou: upprättade : bankoreglemente måtte intagas följande föreskrift: a) Såväl en hvar ledamot i diskontdirektionen son kamrerarne vid diskontverken vare det uttryckliger förbjudet att i egenskap af enskiltes kommissionär taga befattning med låneansökningar, ehvad de afsc nya lån eller omsättning af redan erhållne. b) Närmaste tillsyn öfver noggranna efterföljder af denna föreskrift tillhör ordföranden i vederbörande direktion, e) Finnes förbudet vara öfverträdt, göre vederbörande direktion derom anmälan hos bankofullmäk tige, hvilka ombesörja att en annan ledamot i den full mäktige: s älle skyndsammeligen förordnäsoch in: ättesp d) Kamrerare, som i detta fall sig förbryter, varder från tjensten skild. Derjemte föreslår utskottet att ett-särskilt arfrodt af 500 rdr skulle, efter upphörande af rättigheter för kamreraren att med enskiltes kommissioner i diskontväg sig befatta, honom tilläggas. Efter erhållen återremiss har utsköttet i ämnet afgifvit under n:o 117 ett utlåtande, hvilket blifvit af ständerna bifallet. I detta utlåtande har utskottet, med frånträdande af förslaget om förbud för kamrerarne att i egenskap af kommissionärer för enskilte taga befattning med låneansökningar, yttrat bland annat: Hvad åter vidkommer anmärkningen mot litt. c. (af betänkandet n:o 91) föreslagne straffbestämmel ser för den direktionsledåmot, som förbudet öfverträder, så anser utskottet visserligen att stränghet i detta hänseende är desto nödvändigare, som en ledamot inom respektive riksstånden förmält, att, oaktadt det i nuvarande bankoreglementet intagne förbud för diskontdirektionens ledamöter, att med enskiltes Tåneansökningar taga befattning, en och annan ledamot af direktionen på det sätt brutit häremot, att han bedrifvit honom anförtrodda lånekommissioner i ett annat antaget omböds namn; men lika orättvist som det skulle hafva varit att å lägga en diskontverkets tjensteman, som förbudet öfverträdt, derföre äfven lemna annan i bankoverket möjligen innehafvande tjenst, lika obilligt vore det att, på sätt några ledamöter yttrat, den bankostyrelsen. tillhörande ledamoten..skulle derigenom hafva