Aftonbladet – 10 mars 1859, sida 3

Ledamöter i samtlige diskontdirektioner. vare det uttryckligen förbjudet att som kommissionärer taga någon befattning med låneansökningar hos det diskontverk, i hvars styrelse de deltaga, ehvad dessa ansökningar afse nya lån eller omsättningar af redan erbållne; åliggande det såväl ordföranden som en hvar ledamot i diskontdirektionen att, allvarligen tillse, att denna. föreskrift någgrannt efterföljes, och i aunat fall förhållandet hos direktionen samfildt anmäla. Finnes förbudet vara öfverträdt, göre yederbörande direktion derom amälan hos bankofullmäktige, hvilka ombesörja att annan ledamot i den fullnräktiges ställe skyndsamligen förordnas och tillsättes.n Häraf, och enär, på sätt ofvan omförmäldt är, de nyss antydde stadganderne blifvit af rikets ständer antagne, hvarefter de införts i 1835 års. bankoreglemente, oaktadt lika beskaffade ansvarspåföljder för öfverträdande af gifne. föreskrifter mot egennytta och väld som de, hvilka af advokatfiskalen blifvit mot mig yrkade, redan förefinnas uti ansvarighetslagen för direktörerne vid diskontkontoren i Göteborg och Malmö af den 12 Mars 1830, synes det mig vara uppenbart, att den lagstiftande makten, rikets ständer sjelfve icke (som advokatfiskalen förmenat) ansett den i ansvarighetslagen stadgade svåra påföljd, förlust af allmänt -medborgerligt förtroende, kunna lämpas på en öfverträdelse, hvarmed ej är förenad annan egennytta än mottagande af kommissionärarfyode. Med antagande af en motsatt mening hos den lagstiftande makten skulle stå illa tillsammans den åtgärden, att hafva godkänt dessa utskottets utlåtanden och deri innefattade motiver för ett lagförslag, enligt hvilket den direktör i bankodiskonten, som derstädes i egenskap af kommissionär . tagit befattning med låneansökningar, skulle, här han tillika vore rikets ständers. fullmäktige i bankostyrelsen, väl skiljas från denna direktörsbefattning i diskontyerket, men ändock anses värdig att vid bankofullmäktigskapet varda, bibehållen. Uti 78 af nu gällande bankoreglemente står uttryckligen något som till sin bestämmelse. är ovilkorligt, nemligen att om ledamöter af. diskontdirektionen befatta sig med kommissioner, så skall annan ledamot i den fullmäktiges ställe insättas, men att, om förbudet af någon fullmäktig blifvit öfverträdt, med honom kommer att förfaras enligt gällande ansvatighetslag. Åtalet mot mig, som icke är fullmäktig åch icke blifvit anmäld att hafva vållat diskontverået någon förlust, är följaktligen stridande mot reglementets tydliga ordalydelse. . Hvad nu särskilt angår kommissionärbefattningen, så har advokatfiskalen trott sig. kunna få dess tillvaro antagen med hvad jag till protokollet andragit. Det är likväl åtgärden, sådan den i sjelfva verket är, iemförd med min uppgift, som bör tagas i öfvervägande. Om jag, på sätt många ledamöter i diskontdirektionen i mer eller mindre mån brukat, haft för äfsigt att i antaget ombuds namn befatta mig med kommissioner, så hade jag väl icke behöft vända mig till någon af tjenstemännen, men i hvilket fall som helst hade jag väl bordt skaffa mig något slags bemyndigånde att lyfta penningarne. Intet af allt detta har jag gjort och således icke. heller genom annor man låtit uttaga lånen. Jag har deremot erkänt hvad som är med sanna förhållandet öfverensstämmande; att låntagarne och derefter deras kommissionärer genom mig korresponderat och liqviderat med hvarandra. Denna hjelpsamhet har icke heller, såsom advokatfiskalen antydt, sträckt sig vida öfver min hemort, ty för låntagare, boende utom de härader jag vid riksdagen representerat, sträckte mitt ofvanbemälte. biträde sig endast till 3 lån, som jag mig oförskyldt fick och lemnade på mina resor till och från Malmö, nemligen Carlssons på Kronovall, Striddes på Askärod och Granqvists å Wannstad, det första inom Albo och de tvenne sista inom Fers härad. För att, på sätt advokatfiskalen antydt,hafva varit den hufvudsaklige kommissionären, fordras väl dessutom att hafva hos hufyudmannen stått i någon direkt förbindelse att redovisa. Om pengarne under min resa hem eller å tid då de voro i min vård på ett eller annat sätt gått förlorade, till hvilken, vore det då af oss begge, den som har lånesökandens fullmakt att på den lyfta pengarne i diskontverket; eller mig, som icke egt fullmakt att lyfta dem hvarken der eller hos kommissionären, låntagarne hade att uteslutande vända sig : om ersättning? Svaret blir nog icke tvifvelaktigt; den rätte kommissionären är genast funnen, men icke torde det blifva jag. Mitt förtydligande af hvad. jag erkänt, likasom sjelfva erkännandet, visar bestämdt att jag redovisat alla lånen till det belopp som kommissionären lemnat, samt att jag endast i de fall, då lånen delats och jag genom delningen blifvit öfverhopad med ytterligare besvär, mottagit ersättning efter de för sådana särskilta fall uppgjorda liqvidationer, då sådan af låntagarne frivilligt erbjudits; af hvilket allt det måste vara ådagalagdt att hvad benänining man än vill sätta på den ersättning jag erhållit, vare sig provision, arfvode, visst för 100 eller visst för arbetet, betalningen dock icke kan hänföras till kommissionsarfvede, när den ifrågakommit endast då jag haft enskilt besvär med fördelningen, och jag icke, hvarken när lånen beviljades, kunde veta om kommissionären ville begagna sig af den utvägen att sända dem med mig, eller, i senare fallet, hvilket af dessa . lån som kunyde komma att fördelas, för att derigenom vara förvissad om den s. k. förtjensten. Huruvida denna ersättning i sjelfva verket kan an: ses medföra någon vinning, då jag för sådant ändamål, med uppoffring af tid och tillsyn öfver min enskilta ekonomi, som under hela den nyligen afslutade riksdagen legat i andras händer, måst vidkännas de med samma bestyr för öfrigt förenade kostnader, kan advokatfiskalen icke hafva tillräcklig kännedom att tillförlitligen bedöma. Med anledning af hvad jag sålunda anfördt, yrkar jag att åtalet så i ena som andra hänsgendet må af högloflige -hofrätten ogillas. Stockholm den 9 Mars 1859, s Ola Månsson. Talaorafrndaerattalcsnen