Aftonbladet – 8 mars 1859, sida 3

i anordning liknar Fraucouneto, men är hållen i än en ädlare och älskligare anda. Den Lörjar så: Hvarenda aftonstund, när vid min härd, den varma, Jag ensam för mig sjelf blott drömmer rimmeri, I svarta sk ggor höljd jag plägar varsebli En ljusbild huld. Det är den sinnessvaga arma, Som här i tretti år sitt bröd på nåder fick Att skrämma henne vi, som barn, ej blygdes larma När för att samla bröd med korgen kring hon gick Visade sig denna sinnessjuka på gatan, plägade folket säga: Malta sort, diou abe talen. d. ä. Martha går ut, hon måste vara hungrig. Men gossarne på gatan, detta skoningslösa slägte, plägade då skrämma den arma som för soldater förrådde besynnerlig fasa framför sig med ropet: Malta, un souldat, w souldat!s Huru hängde det tillsammans me: detta rop? Hon minnas kunde än, hon än en praktfull stjerna, Trots trasorna, som henne värna. Hon för soldater afsky bar. Man sade mig; att förr ock denna stilla tärna Så klok, som vacter varit har. Hon nu ett svekets offer var. Med -denna tanke bildade och befästade si; hos Jasmin beslutet att utforska orsaken til! hennes tillstånd; ty hon var ej hemma från Agen. Min sångmö följde då den arma uti spåren Igenom byarne och åkrarne och snåren. Vi icke irrat oss. Hvad hon åt mig en gång Förtrodde, det just är nu ämnet för min sång. Den arma vär offer för en älskares trolöshet, till hvars lösköpande ur krigstjensten på en tid, då till följd af Napoleons allmänna krig en man måste uppvägas med guld, hon hade offrat sin ärfda egendom och frukterna af ett genom dag och natt fortsatt arbete. Den unge soldaten, ändtligen friköpt, utan att veta af hvem, kom till sin hemort, der hela den deltagande byn med presten i spetsen drog emot honom, för att föra till honom hans brud och befrierska. men till allas häpnad kom han icke ensam, utan i sällskap med en marketenterska — hans maka. Den afgrund, som så öppnade sig för Marthas sinne, uppslukade det sista hon hade att förlora — hennes förstånd. Hänsjunken i djupt svåreven lyckades hon att smyga sig från sina vårdare — anhöriga hade hon ej — bort från den henne förhatliga orten. Så uppträdde hon i Agen, Der man i tretti år den arma tärna Medlidsamt bjöd Så gerna bröd: Det hette — sågs hon ut sig ärna -— Ut Martha går, hon lider nöd. Fast okänd öfverallt, hon sågs af alla gerna. Pojkhepen blott, som ingen skona plär, Och gäckas jemt med andras smärta, Vi ropte: Martha, en soldat, se der!, Då flydde hon med fasa i sitt hjerta. Sedan skalden berättat denna tragiska historia i de mest intagande skildringar och med de varmaste färger, som han hemtar ur känslan af sin ånger och ur sitt känslofulla och inspirerade hjerta, samt i fullt mått öfverflyttat sina känslor på läsaren, slutar han med dessa ord: Se! derför skälfde hon vid detta ropet jemt. Jag, som så mången gång har henne dermed skrämt, Försent, ack! nu i stånd att bröttets storlek mäta, Jag hennes slitna fåll med tårar ville väta Och henne be på knä om tillgift för mitt brott, Sen hennes graf numer jag får bekransa blott. När Louis Napoleon söm president besökte Agen, blef han uppmärksamgjord på skalden, men han hvarken besökte honom eller lät kalla honom. Är 1854 besökte skalden andra gången Paris, men vi beklaga att det är oss obekan: om han gjorde det för attreklamera sin pension, som under Frankrikes sista oredor. ej utföll, likasom vi ej veta, om han sedermera åtnjutit den, Såvidt vi veta, lefver han ännu, ehuru 1854 är det senaste år vi för vår del sett skalden omnämd i tidningar. Hvad han möjligen diktat efter Martba är oss lika obekant. Ofvanstående biografiska skizz är af Wilhelm Hibottes.