Aftonbladet – 8 mars 1859, sida 2

tt flere medsökande, såväl på som utom förlaget, hafva långt större förtjenster än hr sandegren. . Flere af dem .voro nemligen juister, då hr L. ännu gick i skolan. Hr L. kall visserligen, efter hvad man uppgifver, 1å suttit omkring 40 ting; men flere af de örbigångne räkna sig till godo 60 å 70 sålana, jemte andra juridiska meriter. På hvad ;runder, frågar man. sig derföre bär, stöler sig således hr Landegrens nu vunna beordran? Det vore rät illa, om man skulle å anledning att söka den i enskilta relationer. — I anledning af den under ransakningen ned Ola Mänsson, i Svea hofrätt framkomna ipplysning, att han endast behöft några dajar för att anskaffa vissa kommittenter lån ur ånefonden i Malmö, upplyser Öresundsposten tt flera lånesökande i Luggude härad fått ränta ända fill 6 äå 8 månåder innan deras sommissionärer i Malmö kunnat skaffa dem ån på goda papper i samma bank; Detta förvållande, säger tidnirgen, är ett ytterligare vidrag till historien om Ola Månssons oväld. — Tyska blad, meddela nu första afdelninsen af det holsteinska författningsutskottets etänkande, som slutar med och närmare moiverar den förut prtelegraf bekanta framillningen om ett bemyndigande för den holteinska ständerförsamlingen att tillsvidare och å länge helstatsförfatthingen delvis är suspenterad fatta beslut om alla helstatsangelägeneter för hertigdömet Holsteins del. Denna Tamställning är motiverad på det sätt och i len anda, som man nu i en följd af år lärt känna såsom rådande inom den holsteinska iristokratien och byråkratien, utan ringaste spår till försonlighet. Man bör tillika ihågkomma, att detta blott är betänkandets första afdelning eller inledning, hvilken sysselsätter sig med det provisoriska tillstånd, som blifvit åvägabragt genom patenterna af den 6 November sistlidne år. De följande, ännu icke bekama-afdelningarne, . hvilka sysselsätta si med framtiden och det: definitiva ordnandet at förhållandena, kunna sålunda mycket väl uppställa bestämda anspråk på organiserandet a! ett Schleswig-Holstein. Den nu bekantgjorda afdelningen af betänkandet. har. följande lydelse: Församlingen har åt ossuppdragit att öfver nedanstående punkter: efter föregående pröfning afgifva vårt betänkande. Men innan vi emellertid ingå uti någon närmarc behandling af den genom de framställda förslagen väckta frågan om det framtida ordnandet af hertigdömet Holsteins förhållande till monarkien i sin hel het och dermed sammanhängande ämnen rörande förändringar i hertigdömet Holsteins egen författning, måste vi fästa församlingens uppmärksamhet på hertigdömets närvarande läge. Genom patenterna af d.. 6 Nov. sistl. år är författningslagen för den danska monarkiens gemensamma angelägenheter af den 2 Oktober 1855 upphäfd och ministrarne för utrikes angelägenheterna, krigs-, sjöoch finansärendena, för framtiden, såvidt deras verk samhet beträffar hertigdömena Holstein och Lauen burg, enligt nådiga kungörelsen af den 28 Jan. 1852 H: M. konungen ensamt ansvarige. Dervid säges uttryckligen uti patentets inledning, att för monarkiehs icke till tyska förbundet hörande delar författningslagen af den 2 Okt. 1855 fortfarände består i full gällande kraft. Denna: regeringens afsigt kan dock icke annat än möta en i lagligt afseende grundad betänklighet. Ty lagen af den 2 Okt. 1856 rörde den danska monarkiens gemensamma angelägenheter i sin helhet. Om nu densamma är upphäfd för två delar af hela monarkien, så kan han så mycket mindre enligt allmänna rättsgrundsatser ega bestånd för de öfriga delarne, som monarkien i sin helhet för öfrigt väsentligen består och fortfar att hafva gemensamma angelägenheter. Ty i afseende på sådana angelägenheter tillåter, lagstiftningen icke iregeln, så länge de äro gemensamma, någon olikartad behandling för de monarkiens särskilta delar, dem de röra. För sådana angelägenheter, så vida de röra koungariket och hertigdömet Slesvig, är lagen af den 2 Okt. 1855 nu som förut bindande, och då de icke kunna i afseende på samma angelägenheter skiljas från hertigdömena. Holstein och Lauenburg, måste samma lag äfven vara. bindande för de sednare, ehuruväl han för dem blifvit uttryckligen upphäfd. Att de danska och slevigska riksrådsmedlemmarnes beslut icke omedelbart skulle gälla de gemensamma angelägenheterna, såvidt dessa röra Holstein och Lauenburg, gör ingen väsentlig åtskilnad. Så framt H. M. konungen sanktionerat dessa beslut, måste de uti dermed sammanhängande ärenden, för Danmark och Slesvig tägas till -efterlefnad, men icke uti ärenden för Holstein och Lauenburg kunna tillerkännas någon kraft och betydelse... Men förordningar för de förra och de sednare delarne af monarkien måste vara med hvarandra öfverenstämmande, alldenstund den faktiska gemensambheten uti dithörande angelägenheter så godt som utesluter möjligheten af en olikartad behandling deraf. Det är alltså en villfarelse, om man till äfventyrs antager, att genom upphäfvande af författningslagen af d. 2 Oktober 1855 för hertigdömena Holstein och Lauenburg den uteslutande kungliga auktoriteteten i deras gemensamma angelägenheter skulle vara återstäld, Tvärtom skulle i sjelfva verket, om regeringens uttalade åsigt sattes i verkställighet, ett blott af danska och .slesvigska deputerade beståendo riksrådsauhtoritet icke sträcka sig till de i desamma icke representerade hertigdömena Holstein och Lauenburg. På sådant sätt skul!e dessa hertigdömens läge, genom förlusten af deras i den gemensamma författningslagen dem tillförsäkrade, om än så otillfredsställande representationsrätt, om möjligt, ännu mer försämras. Det ligger utom befogenheten för vårt bedömande, hvilken vigt de återstående medlemmarne af riksrådet tillägga detta lagenliga betänkande och om de trots detsamma och de icke mer gällande 8 24—28 och 37 i lagen af den 2 Okt. 1855 anse sig kompetenta att fatta beslut på grund af denna lag. För hertigdömet Holsteins ständers beslut kän för närvarande endast regeringens ofvannämda uttalade åsigt vara bindande. Den hotande fara, i hvilken hertigdömet Holstein genom förordningen af den 6 Nov. sig befinner, får derföre icke förbises. Bemödandet att afvända denna fara måste, enligt vårt förmenande, så mycket mer af ständerna betraktas såsom deras uppgift, som, huru mycket man än från alla sidor må bemöda sig att åstadkomma en tillfredsställande ordning i de ömsesidiga förhållandena mellan de monarkien tillhöriga länder, likväl efter allt utseende en längre tid kommer att förgå, 2 nm rn Aa år ta Ar HN ER Jo nd VA i Jl R KE KR. R C KE och känna den, är något formlöst, som vi ej äro angelägna om att fatta... Låt oss icke tala om det nu, mammal Säg mig i stället en sak uppriktigt — vill mamma det? Om jag kan, mitt bårn! Jo, säkert kan mamma det. Jag lemnade