Aftonbladet – 8 mars 1859, sida 2

ide, att rida till kyrkan nu i kalla ruskiga höstdagen? Jag vill ingenting säga om den vurmen under sommaren, men ...n ; Säg ingenting heller, mamma, ty ridningen har blifvit mig nu lika nödvändig som fordom de små båtfärderna. Och tar jag mig ej väl ut till häst — alla barnungarne ha sin förlustelse af att se på mig. ; Jan, svarade fru Moss med ett vemodigt småleende, jag är öfvertygad att du fått den ifvernför att gifva dem en angenäm förströelse l Åb nej, mamma, jag är icke det ringaste jesuitisk, och jag vill icke motsäga den möjligheten att rättnu både Qville, Svenby och Bottna socknar känna till att jag får något gladt möte antingen vid sjelfva kyrkan eller på vägen. Men hvad sen, mamma — känner icke. hela trakten min stackars roman från perm till perm! Jojo men, tyvärr Och om jaktlöjtnanten är hatad af alla, som. kunna komma i beröring med honom såsom tjensteman, är han så mycket mer äl: skad och värderad som enskilt menniska. Ack, mamma, bur många mödrar ville ej hafva min befälhafvare till måg, om han vore att taga — och derföre måste jag till kyrkan för att bevaka honom för alla de farliga blickar, som våra vackra skärgårdsflickor sända honom. Alltid lisa glad, alltid lika modig och hoppfull! Alltid, mamma, så länge ingen stor olycka träffat mig, och jag hoppas att :jag äfven då skall minnas att jag hatt så mycket att tacka Gud för, att jag ej otåligt bör knota. Hvad kallar du, min Majken, för en stor olycka? i ; Det är icke godt att gifva den något bestämdt namn. Olyckan, så länge vi icke 5e