Aftonbladet – 4 mars 1859, sida 2

Ur bref från Paris. Den 23 Febr. (Hur man gör en allmän opinion. — Odiplomatisk ordvexling i konseljen. — Krigsrustningarnes omfång. — Marskalk Canrobert. — Prins Joinvilles artikel. — Det lönar sig att vara kejsare. — Prinsessan Clotildas utseende. — Oeuvre posthume af madame Lafarge. — M. Scribes kritik öfver pressen.) Fortfarande fråga fransmän hvarandra: Blir det knig eller fred? och känna icke sjelfva sitt öde, ty deröfver bestämmer kejsaren allena. Hvad jag kan försäkra är att han lika bestämdt som någonsin vill hafva krig, men ban har ännu icke funnit något stöd i allmänna opinionen. Ni känner sedan gammalt att han icke företager något utan att kunna åberopa åtminstone ett sken af den allmänna viljan. Nåväl, när denna allmänna vilja icke kommer af sig sjelf i enlighet med den höga viljan, så gör sig denna höga vilja besväret att skapa en opinion. För att nu skapa en krigsopinion har, kejsaren låtit inrikes ministern utfärda till alla prefekter följande märkliga cirkulär: Hr prefekt! Kejsarens trontal är föremål för motsägande utläggningar; dessa utläggningar agitera oeh oroa opinionen; detta är ett ondt,som man måste motarbeta. Kejsarens politik är lika bestämd som upphöjd. Fast då det gäller rätt och sanning samt nationaläran, har han sagt, kommer den aldrig att blifva utmanande; men den skall icke blifva klenmodig; den är beredd att yttra sig öfverallt der det gäller att befrämja en rättvis sak och civilisationers seger. Det är af vigt, hr prefekt, att de tidningar, som utkomma i ert departement, hemta ingifvelse af detta ädla språk, att de säga folket att ett krig utan rättmätiga grunder är omöjligt, ty sådan är kejsarens tanka; men att, i fall omsorgen om hans heder kräfver det, eller om det yppar sig en af dessa frågor, för hvilka Frankrike i alla tider passionerats, styrelsen icke skall rygga tillbaka för kriget, emedan kriget då är en nödvändighet. Må de säga och upprepa att hvilket parti kejsaren än må taga, det är en skyldighet för nationen, som så ofta pröfvat hans vishet och som han gjort så stor, att följa honom utan att tveka. En fara, större än krigets ovissa öden, ligger deri att sinnena, 10ockade af de materiella intressena, glömma: ärans och patriotismens minnen. Det är i denna anda som tidningarne böra redigeras. Om det icke ligger i pressens makt att lyfta sig upp till det språk, som kejsaren nyss låtit Europa förnimma, fordrar dess värdighet att icke försvaga intrycket deraf genom utläggningar, som förråda sjelfviskhet och klenmodighet. Att regeringen begagnar pressen för att upplysa folket om sina afsigter och att den -söker pressens medverkan, synes mig :fullkomligt lojält — nota bene när pressen är fri. En annan sak här, der en sådan uppmaning från en prefekt är detsamma som röfvares begäran med artig ton: pengar eller — jlifvet! Om tidningarne icke lyda prefekterna, så blifva de vid första sökta tillfälle indragna, Emellertid ha de mångenstädes haft det aktningsvärda modet att säga till prefekterna: Min herre, det går icke an att vi skrifva krigiskt, ty vi skulle derigenom förlora våra prenumeranter. Landsortspressen :har sålunda stått mel!an två eldar. Inrikesministern har i anledning häraf utfärdat ett nytt cirkulär till prefekterna, i hvilket dem ålägges att förständiga tidningsutgifvarne att åtminstone icke skrfva i fredlig anda. : Kriget står för dörren utan något annat skäl än att kejsaren vill det. Ministrarne, som öfvergifvit hoppet om att kunna hindra utbrottet, söka åtminstone fördröja det. I anledning häraf egde ett häftigt uppträde rum i konseljen för några dagar sedan mellan prins Napoleon och grefve Walewski. Prinsen glömde sig ända derhän, att han kallade sin kollega un imbeciien (eller på ren svenska ett dumhufvud!). Hvarpå grefve Walewski svarade: Jag hyser all skyldig aktning. för prins Napoleon, men min embetsbroder, ministern för Algerien och kolonierna, är un insolent (icke långt ifrån en lymmel!) Konseljen afbröts. Kejsaren bad sin slägting på sidoljnien, grefve Walewski, att tillbringa ett dygn på sitt slott dEtioles och förestälde under tiden sin kusin, att man måste vara försigtig och icke förbittida afkasta masken samt att grefve Walewski skulle få sitt afsked så fort konferenserna voro slutade. Detta verkade, så att vid nästa middag i Palais Royal gick prinsen grefve Walewski till mötes och räckte honom handen, — med tanken naturligtv!s fästad på det nöje han snart skulle få, att se grefven aflägsnad från utrikesdepartementet.