Aftonbladet – 4 mars 1859, sida 2

säga till mig sjelf att jag förtjent min närvarande sällhet af annat skäl än det, att jag beständigt älskat dig öfver allt annat och att jag beständigt skall älska dig öfver allt annat. i trots af att din slutna karakter så länge ville utestänga mig från ditt hjerta.n Nej, älskade, det var icke min karakter, det var verkligen mina känslor som så länge sträfvade emot att hylla dig så som de nu göra. Min öfvertygelse är likväl, att ifrån första början af vår bekantskap brodden till en högre kärlek låg på djupet, fastän den undertrycktes, dels af mitt misstrogna oeh nedstämda lynne, dels ock af dig sjelf. Det var så mycket bos dig som jag icke gillade och som jag dessutom då icke rätt uppfattade. En tänkande och allvarlig man kan icke förråda sina känslor och söka ett bo för dem hös någon anfan än en tänkande och förnuftig qvinna. Vare derföre långtifrån sagdt att han icke också kan älska den ljufva, 1eende och barnsliga, blott det ena icke förtager det andra. Den der bekännelsen, min dyre Åke, innebär en hel del både glädjeämnen och sorgämnen ! svarade Emilia småleende. Att du något litet — ehuru dig sjelf ovetande — älskade mig från början, det vill jag gerna tro. Deremot kan du tro, att den, förändring, som du ansett mig ha undergått, mera finnes till i dina ögon än i verkligheten. Ty att jag förekom dig ömsom häftig och egensinnig, ömsom enfaldig och likgiltig, är naturligt, då jag ej blef i tillfälle att uppträda i bättre dager. Men då kärleken kommer ...n Nej, min Emilia, här afbryter jag dig utan krus! Det riktigt gör mig ondt, om du ej sjelf tror att det är din vackra och ädla förändring, som uppväckt mina känslor och som dagligen underhåller denna låga, hvilken ständigt allt mera värmer mitt hjerta.