Aftonbladet – 4 mars 1859, sida 2

dom, hvaröfver han aldrig klagade. Öfverheten, som uppmärksammade hans förtjenster och de flera vigtiga uppfinningar han gjort i dykeriets. tjenst, hade hugnat honom med en pension och diverse stora guldmedaljer... Men. äfven dessa kommo icke länge att pryda havs. bröst; de blefvo tvifvelsutan tillgripna och realiserade för prosaiska husbehof och till fattigas hjelp. Westbeck var en sådan företeelse, att ingen menniska kunde se honom, utan att falla honom till och älska honom. I hans väsen låg någonting outsägligt. Vid första åsynen märkte man en bevingad genius, ett öfvermått af själ, genomskimrande de ädla anletsdragen. Här hade frenologen kunnat få se ett skönt bildadt kranium m:d distinktiva uttryck, här hade fysiognomisten kunnat få se en anletsdragens skiftande rörlighet för hvarje tanke och lidelse, och menniskokännaren, meaniskovännen, som blickar djupare, kunnat upptäcka ett hjerta, guldrent, öfverfullt af kärlek till nästan oca vördnad för det heliga. En onämnbar förtrollning, en ungdomlig eld i hvarje nerv gjorde denne man till allas älskling och framför allt ungdomens, som i den 80-årige gubben fann en yngling — en hög, begåfvad, erfaren, och likväl så varm och sprittande, en yngling, hvars sjelfva skrynklor talade om odödlighet och evig ungdom. Han är nu borta. Mången tår faller på hans graf, bland dem en öfvergifven makas,. en älskad dotters. Näst på hafvet trifdes han bäst i sin stilla Olymp, der han.skötte sina blommor, och bin, samt läste sina böcker me outsläcklig håg att inhemta och lära. Det var dock en bok — böckernas bok — som låg honom mest om hjertat. Den var hans ledstjerna på hafvet och på jorden. Den höll hans mod uppe ef rmödan och var hans hufvudkudde i dödens stund.