Aftonbladet – 4 mars 1859, sida 2

hustru, att de ej gåfvo akt på de skiftningar, som alltid vid de tre orden den danske kap: tenen gingo öfver Holts ansigte. : I öfrigt pratade han hit och dit, hur det föll sig, och ville alldeles icke tillstå för sig sjelf att han var underkastad dessa blodets rörelser i och genom de ämnen, som ömtalades. Skeppsbrott var väl icke mer förbjudet för danskar än för andra nationers kaptener, men ehvad han än sade sig, blef det likväl en magisk klang i de tre orden den danske -kaptenen. Och han kunde ej värja sig för att både frysa och brinna, särdeles om man tillade den holsteinske. Också i samma ögonblick som stolarne skötos från bordet, hade Holt bugat sig och försvunnit. Sedan kompanjonen gått, syntes Hjelm en men tvehågsen om han skulle följa med eler ej. s Emilia låtsade ingenting märka. Men nu blef hennes arm i ett ögonblick fängslad. Koinn, sade den unge äkta mannen med ett småleende af obeskriflig vältalighet, kom, så sätta vi oss en stund i din soffa. Jag har visst något litet att bigta för dig. De voro nu ensamrna i förmaket. Älskade vän; svarade Emilia och såg med sina goda, trofasta och klara ögon in i sin makes, du har ingenting att bigta, ty allt a du erfor, det har jag både fattat och förtit. Sådan, min Emilia — ädel och försakande hvad som qvinnorna sätta så högt; mannens afbön — är du i mina ögon dubbelt skön !l Med denna öfversvallande känsla af ömhet, som han nu ofta erfor, drog han hustrun till sitt hjerta. : a Huru god, huru barmhertig är ej Gud. sade Emilia med vek röst. Jag kan icke