Aftonbladet – 4 mars 1859, sida 2

ren Åkerman, som åtnjutit reseunderstöd af allmänna medel, hade insändt en längre sakrik berättelse om sin: utländska resa, för hvilken berättelse vi en annan gång torde närmare kunna redogöra. Ibland de flera föredrag, som prof. Palmstedt anmält sig att hålla inför akademien, hade professorn för denna san mankomst valt Akustiken, hvilket föredrag blef så mycket mera intressant och åskådligt, som detsamma förtydligades genom talrika och vackra experimenter. Professorn höll nemligen en föreläsning om laftkolonners vibrationer, resonansrör och ljudflaskor af glas; unisonstämgafflar, coinciderande Iljudvågor och afvikelser deruti; toninterferens samt tonsänkning uti djurmembraner och tarmsträngar vid inverkan af varm och fuktig luft. Härvid hade man tillfälle att bland ännat höra huru en luftkolonn från glas eller glasflaska, hvars ton är beslägtad med ett annat tonverktyg, t. ex. en stämgaffel, kan göra ljudet af denna icke allenast hörbart, utan ganska starkt, då deremot ljudet af en annan stämgaffel, hvars ton är mindre beslägtad med kolonnens, blir mycket svagt och knappt hörbart. Jemte de mångfaldiga exempel som så väl häruti som angående toninterferens m. m. visades, anfördes äfven särdeles upplysande tillämpningar på förhållanden inom tonkonstens område. Detta muntliga, högst värderika föredrag emottogs af samtlige ledamöterna med många tacksägelser och stort bifall. Prof. Palmstedt lofvade att vid en blifvande elevsoir hålla ett föredrag om menniskorösten. Hr Cronhamn; väckta förslag angående fullmakters utfärdande för akademiens embetsmän och lärare blef återgen bordlagdt; hvarvid beslöts att detsamma skulle upptagas och afgöras vid en särskilt dertill utsatt sammankomst. (P. T.) — Landshöfdingeembetet i Stockholms län har uti utfärdad kungörelse förordnat att de å Stockholms läns område af Djurgården belägna värdshus, äfvensom öfriga i kungörelsen uppgifna värdshus i andra: delar af Stockholmstrakten, skola vid vite af 10 rdr rmt hållas stängda från kl. 11 på aftonen, och skall det bero på anhållan hos konungens befallningshafvande huruvida särskilt tillstånd att emottaga och hysa gäster till kl. 12 på natten kommer att beviljas. Under Mars till och med September må värdshusen öppnas kl. 5 och under öfriga tiden af året kl. 6 f. m. i — Göteborgs Handelstidning har fått sig meddelad följande vackra karaktersteckning af en nyligen afliden ovanlig man, som haft sitt hem i vestra skärgården: Nära invid den lilla staden Marstrand ligger en ö, som sedan medlet af förra århundradet varit en angenäm tillflyktsort för stadens innevånare och de unga militärer af Carlstens besättning, hvilka, längtande efter förlossning från garnisonslifvets enformighet, känt behof af den vederqvickelse, som grönska, tonkönst och bildadt sällskapslif erbjuda. Hennes namn klingar ej poetiskt, om ej för vänner af idyllen — Hon heter nemligen Koön — men hon är likväl poetisk med sin saftiga och rika växtlighet, sina villor och paviljonger, sina hafsvikar, i hvilkas ultramaringlänsande vatten de löfrika stränderna spegla sig. Och poesien af hennes natur är ej hennes enda: hon lockar ej blott med sina sköna stränder, denna lilla insula foörtunata, utan ock med minnen af älskliga, poetiska menniskobarh, som lefvat och haft sin varelse på hennes trånga område. Till dessa minnen hör bland andra der Rosenbergska familjen — Rosenberg var-en i förflutna tider derstädes bosatt, betydande affärsman, hvars många söner och döttrar voro nästan rikskunniga för deras skönhet och intagande väsen: de kallades Rosenlunds englar., och en skönare syskonkrans än den har väl svårligen varit sedd i våra nejder. Till samma minnens verld har ur den jordiska verklighetens nyligen öfverflyttat en annan af den lilla öns innevånare, som i nära nio årtionden varit dess lifvande ande, dess prydnad och märkvärdighet, nemligen Olle Westbeck Det finnes ställen på jorden, aflägsna och undangömda, hvilka ega och dölja män med så rika gåfvor, så märklig och utpreglad individualitet, att främlingen, som upptäcker en sådan man, känner sig frestad att anklaga ödet, som lemnar honom att lysa och dö i sin vrå, okänd för den öfriga verlden. Denna känsla torde många hafva erfarit, som kom i närmare beröring med den anspråkslöse, af verlden utanför hans skärgård föga kände gamle mannen på Koön. Men vid närmare eftersinnande öfvertygar man sig sjelf, att en sådan storhet som hans ej var danad att lysa på afstånd, utan endast att erfaras i hans eget grannskap; ty det var ej de utomordent liga och sällsynta snillegåfvornas, den i stort verkande oemotståndliga kraftens, som utan afseende på sin egares individualitet för öfrigt nödgar till erkännande och beundran — det var de allmänt menskliga egenskapernas mäktiga och varma framträdande, den i alla tider sällsynta företeelsen af en efter sina egna lagar utbildad, originelt och naturfriskt utpreglad individualitet, som utgjorde den aflidnes storhet. En sådan framhåller sig ej sjelf för verlden, och kan ej heller af någon annan framhafvas i ljuset — den eger föga, som inför främlingen dokumenterar sig såsom stort; den eger allt, som nödgar de närmast stående att älska och beundra, och den åtnöjer sig, vid sin bortgång, med en enkel minnesruna på grafven. På Koön finnes ett ställe, kallait Olympen, beläget vid stranden i skygd af-ett högt och mångtoppigt berg. Här hade öfverdykerikommissarien Westbeck sitt hem, ett fridfullt och gästvänligt, i nära 89 år, här hade den verksamme mannen gjort odlingar ända upp till bergets topp, planterat och uppdragit träd, brutit sten, plöjt, sått och skördat, okulerat och ympat ända till sitt sista år: här hade hans ädla väsen, hans okonstlade umgängessätt gjo:t honom till en älskling för alla, som kommo i hans grannskap. Och icke blott menniskorna föllo honom till och blefvo hans vänner;4 sj Ifva djuren på marken och fåglarne under himlen erforo dragningskraften hos denna milda ande och blefvo hans följsamma vänner. Det var eget att skåda, huru fåglar och huru bien stodo under hans välde, huru träd och blommor fröj dade sig i sin vårdåres närhet och utvecklade sin rike.:om, huru sjelfva vågorna likasom af kärlek skonade honom, då han dykade ned att beröfva dem deras byte från hafvets djup. Ty landbacken var dock icke hans egentliga element; det var hafvet — dit drogs han både af böjelse och tjenstepligt. Det var en lust att se den hurtige gubben, då han i sin goda segelbåt plöjde vesterhafvets vågor, som yrade öfver hans hufvud, att se hans odödliga lugn, hans hafvet öfverlistande makt, hans säkra vändningar och lyckliga kurs. Sverges hela vestra kust var honom likasom en barndomsvän, hvars lynne han kände i botten. Öfver 80 år gammal var han ännu den djerfve, jernfaste, härdade vikingen: utan annat biträde än en uag gosse, lade han ut i skarpaste storm och trotsade i en lätt sommardrägt, med öppen barm, de Kyliga höstvindarne. Många skeppsbrutna hafva honom att tacka för deras lifs räddning; åt mången sådan sträcktes hans djerfva hand i en stund, då allt förtviflade, allt syntes förloradt. — Mer än en gång afklädde han sig rocken, skänkte den till den frysande skeppsbrutne och återvände hem i lätta sommardrägten. Mången dollar har uppdykat ur hans fickor, för att lindra nödstälde sjömäns betryck. Jå, vi öfverdrifva icke, då vi säga att allt hvad han egde stod den fattige till buds, Denna hans barmhertighets rikedom beredde honom en jordisk fattig