Aftonbladet – 4 mars 1859, sida 2

Under väntan att ödet skulle gynsamt blanda sig i hans aktier, var Holt blygsam, obetydlig och så litet som möjligt i vägen. Ja, han skulle gerna under denna sin förnedringstid ha gjort sig osynlig för alla, framför allt för Emilia, som i sitt goda hjerta nu tyckte det vara synd om honom och emellanåt rätt vänligt tilltalade honom. Men just detta var Holts grymmaste lidande. I Emilias tanke var han således den stackars hunden, hvilken man, för att lugna, tillkastar några smulor då och då... Dock — smulorna stilla ingen hunger, och det slags ömkansfulla vänlighet, som åtföljer dem, lugnar ej ett upprördt sinne. O, tusen, tusen gånger ville han ha låtit henne begripa att denna tortyr nästan öfversteg hans krafter; men han fick åter makt öfver sig —— han skulle åter vänta. Ha, om jag en dag — så lydde hans ständiga aftonbön — finge se denna qvinna så olycklig och eländig som jag sjelf genom henne blifvit, då ville jag ingenting mer kbegära l s Men när morgonen kom, såg mån ingenting annat än den blygsamme och höflige bolagsmannen, som väl icke kunde hålla blodet tillbaka, hvar gång den unga frun tilltalade honom, men som alltid svarade med kall och afmätt artighet. Hjelm funderade natt och dag på något passande sätt att upplösa deras firma före den bestämda tiden; men hans gifna ord stod alltid för honom, och ingenting kunde lösas förrän denna tid vore inne Vid bordet i dag talade man om ingenting annat än skeppsbrottet och den dansk-holsteinske kaptenen, om jaktlöjtnanten och de gamJa sjötåglarne på Ufklippan, Och så inne i detta ämne voro både Hjelm och hans unga