Aftonbladet – 3 mars 1859, sida 3

gemål på fullt allvar, om historien egde någon grund. Denförbittrade frun utlät sigy under det hon svängde betydelsefullt sin kryckay blott sålunda till svars: Hvem än den narren: till Apollo må vara, skulle han nånsin vid ett. byke kommit mig för nära, skulle jag, så lam: jag är, slagit honom med klappträdet för munnen. Blott med möda lyckades Fasmin genom behöriga förklaringar något lugna sin-! nena; dock upphörde för lång tid slägtens! uppmaningar till idkande af en så tvetydig konst, som poesien i deras tanke var. Dock ej. för alltid. Vi talade redan om hans första arbeten. Såsom första perioden af hans skalde? verksamhet kän man beteckna tiden från 1825—35. Från år 1833 genom. sammänträffandet med Nodier begynner hans allmän; nare erkännande, och ehuru detta ändrade intet i hans yttre förhållanden eller i hans karakter och skaldskap, så tjente det honom. dock som sporre utifrån. Flera nätta epistlar; af honom äro riktade till personer, som käns? de hans sångmö, som beundrade, uppmune trade och gynnade honom. Horatius var tro. ligen för skalden blott till namnet bekant; åtminstone kunde han ej läsa honom på grund-. språket, och Horatius, sådan han blifvit så tillsägandes genom öfversättningar öfverfiltrerad till franskan, upphör att vara ett inspirerande mönster. Men hvar och en, som känner båda, skall ej undgå att finna själsfrändskapen dem emellan. Men jemte Horatii lyriska lyftning: och lifliga, ehuru så lungt djupa didaktiky lefver ock hos Jasmin Virgilii idylliska behag och landtliga didaktik, Ovigiäretande konst och glöd samt Wielands ft skämtande, halft rörande epik, allt detta genomväfdt och genomträngdt af denna folkeligt vänliga och glada naivitå, som utmärker t, ex. tysken Hebel, liksom också båda skrifvit på gamla, som skriftspråk hängångna munarter. Mindre bifall förtjena några politiska dikter af. Jasmin från denna period, såsom hans helss hing till julirevolutionen, le -Drapeau de la libertat (frihetens fana) och oderna: As döbris de la natioun Poloneze (polska natiohens spillror) och Lous aouzels bouyaljours (flyttföglarne), begge helsningar till polska emigranter, och Ramaun et Mathiou, dialog mellan en f.d. fältväbel vid kejsaregardet, som ej vid plogen kan glömma svärdet, och en Tandt. man. Dessa dikter, eburu ej saknande poetiskt värde och visserligen berättigade i. anseende till sitt innehåll — ty bvarföre skall ej skalden kunna och få uttala politiska åsigter och känslor? — anse vi mindre betydande, emedan vi sakna i dem Jasmins vanliga ursprunglighet och emedan han i detta skaldeslag står vida under Beranger. Också hade Jasmins sångmö besinning nog att, följande välmenande och insigtsfulia vinkar, snart öfvergitva denna bana och vända om till honom ggendomliga arter. Desto klarare och origincilare framlysa från denna period två längre dikter af Jasmin. Den ena, de redan omtalade, Mons soubenis (mina minnen) af 1832, en af de mest okonstlade och mest rörande humoristiska dikter, som en menniska någonsin diktat om: sig sjelf; och den andra större dikten; L Abuglo del Castel Cuille (den blinde från C. OC.), en episk-dramatisk ballad af egendomlig art, söm 1835 slöt hans första skaldeperiod. (Forts.)