Aftonbladet – 3 mars 1859, sida 3

der stodo i ordnade leder — han kände dem väl, men bittills blott till utseendet — de Ikrus, hvari den söta mos förvarades, som han så ofta, så att det vattnades honom i munnen, sett uppbäras på klosterherrarnes bord, utan att han fått smaka en droppe af deras innehåll. Nu stod — och under hvilka för hållanden? — ett rikt förråd deraf framför honom, så att hans hand ovilkorligt. genast sträckte sig ut, för att gripa ett af krusen. Dock ve, det var tungt, det vacklade i den svaga handen, svängde sig om, korken föll ut, och ur det fallande kruset nedströmmade en flod af dess mörka innehåll öfver röfvaken. Men instinkten var starkare än skräcken. Jasmin slickade efter den must, som öfverströmmade hans ansigte och ja — det var af den berömda qvittensaften. Redan ville han med förnyad aptit, men ökad förgigtighet, räcka sig efter ett annat krus — då höras steg uppför trappan, mot dörren — en nyckel rasslar i låset — dörren går upp, och innan den af ångest stelnade tjufven förmådde lemna sin ställning, inträdde — priorn! Påminnen eder j ur sagan än en bild Utaf en mor, som blek och vild Sitt barn, långt mer än lifvet skattadt, Såg af ett lejons ramar fattadt? Mon ser, hur hennes blick af lågor flämmar, hur Med ropet: Gud mitt barn, hon på det grymma I ur Sig kastar djerft. Det i sin tur 7 Sin blodtörst dämpar då och med en blick, som ler, Oskadadt barnet återger. Som denna moder nu, af fasa utom sig ; Och med ett rop: min saft!s är priorn öfver mig. Jag kan, som lejonet, med godhet ej briljera. I kruset fanns, tyvärr, ej någon droppe mera. Så skildrar Jasmin sjelf denna scen. Ianseende till det förut ådagalagda goda uppförandet hade priorn kommit att förkunna delinqventen efter en förnyad skarp sparlakanslexa förlåtelse och frihet — men nn, hvilken ny gräslig förbrytelse! — Bort, du afgrundsbarn! Packa dig hädan, ut, ut! skrek priorn utom -sig, och gaf sig knappt tid att afvakta stunden, tills den för andra gången ertappade nedstigit från sin kinkiga ställning för attutstöta honom ur klosterparadiset i den kalla Februariverlden. . Vinöfvergjuten, som han var, råkade den arme fördrifna under sin sorgliga, långsamma vandridng till hemmet ut för en skara piltar, som under ropet: en mask, en mask! förföljde honom till hans föräldrars hus som han, plågad af ångest och samvetsqval, eljest väl ej så fort hade uppnått. Derhemma satt familjen — Jasmin hade två systar — församlad kring bordet, der det bästa, rätterna, ännu saknades. De väntades ju från — klostret! Hvilken fasa, då Jasmin uppträdde i sin nedsölade drägt, och sedan, då man erfor hela Jobsposten! — Ännu en stund väntade man på mat ifrån klostret, med allt svagare hopp, tilldess man till slut måste uppgifva det helt och hållet. Man betraktade hvarandra förläget; det var der en hungrig gäst mera; man måste äta något. Jasmins moder steg upp med en sorgsen blick på sin venstra hand och gick ut med löfte, att söka någon utväg i nöden. Hon kom också snart tillbaka med bröd och andra lifsmedel, men Jasmin kunde ej förtära en bit. ty då hans mor skar brödet och utdelade det. då såg hans ängsligt forskande blick, att en ännu aldrig saknad prydnad, — förlofningsringen, saknades på hennes venstra hand: Från den tiden fördystrades den växande ynglingens sinne mer och mer, och hospitalets fantom uppträdde åter i hela sin dysterhet för hans själ. I den följande perioden af hans ungdom finna vi. Jacques Jasmin i ett himmelsblått hus, der ofta halfva nätterna från en låg vindskammäåre ett matt ljus sparsamt strålade på de nära stående almarne. Der vakade numera perukmakarelärlingenJasmin, sedan bar hela dagen handterat .kamm, sax och brännång, vid Florians och Ducroy-Dumenils skrifter, vid hvilkas magra sångmö hans lätt antända anda upplågade. Af den förstnämdes Estrelle isynnerhet intagen, gjorde han henne till sin skydsgudinna och frambar åt henne först.lingarne af. sina dikter;som offer; på det hon skulle: skydda honom för hans slägts sista jordiska mål, det förfärliga hospitalet: Hans offer synas hafva blifvit nådigt upptagna, och hans böner, om också ej just af bans inbillade gudom, hörda, ty tackvare vår skald, Jasminernay torde för framtiden vara befriade från deras ofrivilliga, sista asyl. Jasmin, intagen af. kärlek till en ädel flicka at hans ståndy anlade tidigt; knappt 18 år gammal; egen butik och blef strax derpå gift med sin älskade, med hvilken han lefde iett lyckligt äktenskap. ; j Fru Jasmin såg, så länge mannens verser icke voro silfverhaltiga,, med ganska oblida ögon hans poetiserande. Hon sökte genöm allehanda små konster, såsom bortgömmande af häns papper, söndertrampande af hans pennor 0. 8. Vv. omintetgöra utbrotten af hans sångmö. Men: sedan hans verser, tvärtemot hennes förmodan, begynte leda en liten silfverbäck i huset, och det blef klart, att hvar och en af dem gällde som ett tegel i det ännu bristfälliga hustaket, ändrade sig hennes sinne, plägade hon: sjelfmant bära till honom med de behagfullaste miner det glattaste papper och-de bästa pennor, under det hela den Jasminska familjekören ropade: Gör vers, Jasmin, gör yersb — En dag förstummades dock detta.rop, och. det af följande anledning, En ung, af Jasmins sångmö inspirerad skaldesven hade öfversändt åt honom en poetisk epistel, hvari han kallades Apollos son, och för att gifva detta utnötta epitet en frisk anstrykning, hade författaren grundat. det på följande moderna myth. Musageten fann en gång i middagsävalmet vid randen af en brusande skogsbäck en tvättande nymf eller najad; som, i stället för ati fly honom som Daphöt och förvandlas i något träd. befanns villig att förmäla sig med honom. Deras sope-FastiNn. Jasmin, som fann detias-t1 ätikinstone lustigt, och po mde,de ssina att förlusta sig aorned, -lästesför den församlade slägten epi