Aftonbladet – 3 mars 1859, sida 2

— Men Kan kom ej ensam: han hade jaktlöjtnanten i sällskap. Så tidigt ute på morgonem;, sade Emilia, vänligt helsande på Gudmar, och det fastän vi. icke hafva någon annan bär... Nej, för all del kom icke ända fram till mig — löjtnant Guldbrandson ser-att jag i dag är att betrakta som en underafdelning af sjelfva privatbanken, och mina händer blifva dervid så illa behandlade att jag ej kan bjuda dem till någon. Åh, om fru Hjelm blott vill vara så nådig och försöka, skall jag nog hålla till godo, så myeket mer som jag, öppet taladt, har räknat på ett riktigt handtag af den vänliga husmodren på Svartskär. Nå, låt höra hvarom då frågan är...... Ser du, Åke, hur snäll jag varit Ja, nog är du snäll, min kära lilla hustru; men blif nu icke alltför snäll mot jaktlöjtnanten, så att jag får två att strida emot. Ni gör mig grufligt nyfiken... Tala, herr löjtnant! Gudmar berättade alla de fasansfulla tilldragelser, som egt rum vid Hakonsbrottet, och med obeskrifligt deltagande, ångest och slutlig glädje förnam Emilia gubbarnes, äfvensom den förliste kaptenens räddning. Men hvar är han då den olycklige mannen ? utbrast han omedelbart, Det var en fråga som jag väntadely svarade Gudmar med stolt tillfredsställelse. Jo, vi hade för tillfället intet annat råd än att, då stormen om natten stillade af, på min jakt föra honom till närmaste plats, som var Ufklippan. Och som gubbarne visste att jag skulle helsa på dem i dessa dagar, var det så lyckligt att an var eldad. Men der kan han väl i Guds namn icke stanna ? gå Nej, det är omöjligt. Han är sjuk; eller