Aftonbladet – 3 mars 1859, sida 2

vuru mycken kunskap bibringar detta system?, rågan hade varit: Hvarföre läres det? — vartill. bildar: det de unga sinnena, som äro inder dess inflytande? då skulle enligt min ;fvertygelse resultatet hafva blifvit ett helt innat. Antingen det gamla. systemet blifvit itdömdt eller icke, skulle dock säkerligen nåra bestämda grundsatser blifvit uppstälda för let nya. z Den grundsanning, hvarifrån man bör utgå, synes mig vara denna. Uppfostran, fri från Ulla biändamål (d. v. s. ändamål, som afse ärskilta omständigheter och lefnadsförhållanlen) har ett och samma syftemål för hvarje nensklig varelse; och detta mål är den systematiska och harmoniska utvecklingen af rela hennes moraliska och intellektuella naur. Deraf följer att de första grunderna måste vara desamma för alla. Medlen måste omvexla allt efter omständigheterna, lefnadsställningar och tidens anda. Lifvets fordringar sunna tvinga oss att lemna verket ofullborladt; men grunden måste vara densamma, syftemålet lika i hvarje fall. Den menskliga varelsen, antingen man eller qvinna, bonde eller prins, födes med fröet till vissa förmöoenheter, mäktig af moralisk känsla, ansvarighet, förtänksamhet, förnuft, omdöme, och det tillhör uppfostran att uppöfva dessa förmögenheter. Vi känna intet annat sätt att göra detta än genom att öfva dem i reglerandet af sitt sedliga I:f och förvärfvande af kunskap samt derigenom lätta deras verksamhet genom varans makt. Det är en helt annan — jag kunde nästan säga en främmande — fråga, huruvida den kunskap, som förvärfvats under uppfostringsstudierna, skall blifva användbar sedermera. Det cui-bonorop, som en utmärkt man i våra dagar angifvit som den filosofs bane, som söker kunskap för dess egen skull, är den verkliga pröfvosten, hvarmed vi kunna urskilja om uppfostrans grundsatser äro förstådda eller ej. Det är således derföre att dessa grundsatser blifvit förbisedda under det ifriga sträfvandet efter användbar kunskap, som vi ännu: halta emellan olika systemer för skoloch universitetsundervisningen, och som det är omöjligt att uppställa något. system alls för qvinnans och de arbetande klassernas uppfostran. Man inser nog, att den fattige bör undervisas, men hvarföre och huru mycket, återstår ännu att afgöra. Om vi hemta våra skäl endast från den timliga nyttans synpunkt, så kunna vi aldrig komma ifrån ett småaktigt tvistande om det belopp af aritmetik, grammatik eller historia, som kan eller icke kan komma dem till nytta, och då blir det en för alltid oafgjord fråga, om slöjdskolor icke äro bättre än de skolor, som hafva en mera intellektuel karakter. Men om vi utgå från den synpunkten, att menniskan förblifver en stympad varelse, om hennes själsförmögenheter lemnas slumrande, eller om, då: de väckas af omständigheterna, hön icke har någon makt öfver dem, då blir det på en gång klart, att hvarje studium, som riktas åt uppöfvandet af dessa krafter, är nyttigt i ordets högsta mening, och att de enda gränserna för denna själsdisciplin och den kunskap, som det är godt för alla menskliga varelser att förvärfva, äro de som tid och medel bestämma. Qvinnans bildning har intet fast fotfäste på någon annan grund. Modet och bruket kunna göra vissa talanger önskvärda, men uppfostrans nödvändighet och följaktligen dess pligt hvilar endast på denna breda grundval. Detsamma gäller naturligtvis också för män af de högre klasserna; men det förloras lättare ur sigte i anseende till den för dem i deras ställning praktiska nödvändigheten att förvärfva kunskap, så att cui-bono-ropet får åtminstone et antagligt och begripligt svar. Då männerna så förlorade ur sigte hvad vi kunna kalla uppfostrans sanna menskligö ändamål, uppstodo deraf två menliga följ der. Först: det nödvändiga sammanhange emellan moralisk och intellektuel odling ha blijvit glömdt eller förloradt ur sigte, och ut vecklingen har derföre blifvit ensidig. Vi dare: under det kunskapens yttre eller pen ningevärde steg dag ifrån dag, ha dess inr värde och skönhet blifvit skjutna i skuggan och derföre har kärleken till sanningen sjel kicke gått i jembredd med kunskapens framsteg Som jag redan förut sökt visa, är uppfo strans ändamål den systematiska och harmo niska utvecklingen af menniskans moralisk: och intellektuella natur; men der denna san ning ej är erkänd eller glömd, åtföljes brister på ett bestämdt ändamål af brist på systen och öfverensstämmelse. I följd deraf är i vå tids uppfostran intet lyte mera anmärknings värdt än frånvaron af harmoni och allsidighet Bristen är lika märklig i båda könens upp fostran, men missförhållandena äro olika, och äro vanligtvis motsatta. Intellektuel bildning t. ex., som erkännes nödvändig för gossar får brorslötten vid deras uppfostran, unde det att deras moraliska utveckling är nästar vårdslösad, lemnad åt slumpen och omstän digheternas inflytande. AA andra sidan. be stämmes flickornas intellektuella utbildning emedan den ej har något bestämdt syfte af nyck eller modet för dagen; mer för deras moraliska bildning sörjes sam vetsgrant; och som den ofta, åtminstont till afsigten, är förträfflig, så frambringar der så mycken frukt som man kan vänta, di den är parad med trånga åsigter och et ouppöfvadt förstånd. I båda fallen är brister densamma, nemligen okunnighet och glöm ska af den intellektuella och moraliska bild ningens. nödvändiga vexelverkan på hvarandra en oglömska. som ger upphof till en onatur