Aftonbladet – 3 mars 1859, sida 2

mer sjuk än jag tror mig begripa. Hans tal, ehuru den renaste danska, är mig ofattligt — så dunkelt är det. Han har också icke heller talåt. många ord i natt. Och nu. utan torra kläder? Nej, jag hadesen omgång på jakten; och sedan kommo, klädkistorna af sig sjelfva i land — så nog blir det väl med den saken. Men..., i Nå, ärendet hit? återtog Emilia med ännu mera stegradt intresse, Jo — det är sjelfva knuten — jag har kommit för att rådgöra med Hjelm och fråga öm ej herrskapet skulle vilja här bereda ett härberge åt den stackars skeppsbrutne danske mannen ...... namnet far för mig, men jag är ej i stånd att erinra mig. det. Naturligtvis kan med kaptenen på ett. skepp icke bli fråga om någon ekonomisk förlust. Och hvad säger min man härom — hvad säger du, Åke? Jag säger nej för brinnande lifvet Och hvarföre det i Guds namn? frågade Emilia undrande. Derföre att jag finner det ganska besvärande att i huset emottaga alla de sjökaptener, som kunna hafva den olyckan att förlora på dessa rysliga farvatten. Dessutom finnes här ju en mängd andra hus kring stränderna. Meny, invände den unga frun, om hvart och ett stänger sina dörrar för dem, såsom du ärnar göra, min Åke,-så finge de ju ingenstädes tak öfver hufvudet. Du vill då nödvändigt ha hit en ny sjökapten ? ; En ny? upprepade Emilia med hastig rodnad. Och nu rodnade äfven Hjelm ngt mer än hon. Ordet hade, såsom det stundom hän