Aftonbladet – 2 mars 1859, sida 2

Men begriper du att det inte nöttar vid detta laget att lemna böneskrift till kongl. maj:t! Om Vi skulle komma i lifsfarlighet, kan vi inte vänta tills han gett oss benådarebref, såna som det ibland komrner till fångarna derborte på Märstrand. Jesses, så jag ömkar mej öfver er, gamle Pelle! Dit är som jag alltid sagt: j har ingen finhet i oppfostringen — annars förstöde j att jag talte sådant Språk som går i bilderverk och som en alltid bör tala, när en vill gå i hög ton. Kongl. maj:t vär Han, storefar deroppe, mente jag, som, ifall han ville nedlåta sej att hålla en viska i sin hand, i en gesvint handvändning kunde sopa ner alla majestäter från deras troner —nå, det kunde han då i alla fall regalt göra förutan viska. Det säger jag, på det j inte må sticka mej i näsan med den klumpedumheten, att jag skulle tro att di brukar viskor annorstans än på jordeklotet... Men förspildt är det nöck att tala i bilderverkspråket med er, Pelle, och det vill jag allt akta mej för att göra...... Nå, nu har då löjtnanten bestämdt fått sigte på något -— han lutar sej ner med handen öfver ögat och tittar för-ut. Är det någonting rätt märkelsevärdt, hade jag varit den som varskotten, om inte j kommit fram med era enfaldigheter.. Titta ditåt, karlarb ropade löjtnanten. Hvad ser hi omkring tre streck i lovart? Jag vill nästan svära på att det är gubbarne från Ufklippan. 5; Nej, svär inte, kära löjtnanten! bad Pelle sorgsen ton... Dessutom är det kav onöligt — för deras snipa är det.n Ja, jag vill aldrig ta ett tag mera med stråken min, förklarade Sven Dillbufvud, bom det inte är lotgen och Gädda som med sådan mannakraft sträfvar sej fram. Era kanaljer, era välsignade kärngubbar! Jag tänkte