Aftonbladet – 2 mars 1859, sida 2

nöteskommande och vänligt sinnelag; vi unlerkänna icke den stora betydelsen af de ord ill fördel för Eidergränsen, hvilka senasti in tur af det svenska kabinettet inlades i den väfvande dansk-tyska frågan, genom det beanta cirkuläret till vissa svensk-norska geandter i utlandet; men vi kunna icke dölja ör oss att äfven åtskilliga tecken i den allra ista tiden tydt derpå, att, om icke. precist ågon kallsinnighet bos den svensk-norska reeringen plötsligen uppstått vis å vis Danhark, det döck åtminstone inträdt en större llbakadragenbet och liksom en ganska stor örsigtighet. Är det så? Och hvad innebär let då? Jag har varit i tillfälle att om detta tala ned personer i mycket olika ställning, med olk af upplysning och med kärlek till sitt fälernesland, och jag skall i få ord redogöra ör mitt intryck af dessa konversationer. Så vidt som man härstädes känner hvad vållning regeringen, och jag kan gerna tilägga: sjelfva konungamakten, i de sista åren ntagit gentemot den svensk-norska politiken, len obekymrade liknöjdhet, hvarmed man här ner än en gång rentaf afböjt ett närmare till. slutande mellan de respektiva rikena, och den fallenhet för sounds i stället för things, som tyvärri allmänhet dikterat härifrån svaren på gjorda avancer, så vidt man härstädes — säger jag — har sig detta bekant, finner man det visserligen icke så särdeles förunderligt, snarare logiskt och naturligt, att äfven den vänskapligaste makt slutligen kunnat tröttna sitt intresse, ja, att den efter vunnen erfarenhet om personer och ställningar kunnat och borde finna det, för sin egen säkerhets skull och för att ej utan ringaste nytta för någon kompromettera sig sjelf, lämpligt att göra en paus och sätta sig lugnt att se hvad nu följa månde. Häri — det medger man gerna — ligger icke någon grund till att förtvifla om att, såframt nöden stode för dörren, vänskapen skulle åter göra hvad möjligt är; den kan ännu alltid finnas der, fastän — prorogerad på grund af omständigheterna. Man erkänner lika frivilligt, att så visst som det är Danmark och icke Sverge, som hotas af de närmaste faror för framtiden, bör initiativet tilll en samverkande nordisk politik tagas härifrån, och man närer den förmodan, om icke det vissa hopp, att Danmarks statsmän äfven förr eller senare skola låta sig ett sådant initiativs tagande angeläget vara, om icke förr så då, när allt annat brister. Men med allt detta är man orolig, och liksom Balder fordom har man dystra drömmar. Der kommer nemligen detta alltid fredsoch: lugnförstörande om). Om den svensk-norska regeringen, litet trakasserad, litet med otack bemött — da bonne heure! — om den skulle förändrat sinne och hug derhän, att, när iitiativet engång härifrån blir taget, den likväl skulle svara: det är för sent! eller blott: nu är det osg8 de peuropeiska nödvändigheterna afhålla från denna eljest önskvärda gemensamhet,, om detta låter sig tänkas? Om der t. ex. skulle för det svenska kabinettet råda en viss -benägenhet att numera icke just uppträda i något så, att Preussen deraf kunde obehagligare afficieras? Om detta kabinett alltså, i stället för att det ännu nyss var beredt till att uppträda ganska direkt för Danmarks sak emot det tyska öfvertaget, numera hellre skulle välja den utväg, oberäknelig i sina följder, alltid åtminstone långväga, att inskränka sig till dessa s. k. bona officia äfven. för Danmark-Slesvig, till vänliga råd åt begge sidor, till ljumma snusförnuftigheter och til kloka gubbenst palliativer? — Fir min del har jag alltid svarat derpå, hvad som också är min öfvertygelse, att detta är en onödig sorg. Denskandinaviska balfön och Danmark nåste hålla samman, såframt verklig fara är öfverbängande, det är begges intresse, det är begges framtid. Små tillfölligheter kunna för ögonblicket grumla denna sanning och eskamotera bort denna grundsats, men den är för stor och vigtig, att icke taga ut sin rätt och Verka afgörande i den kritiska stunden. I detsvenska kabinettet, som hvarje annat, kunna visserligen tendenserna modifieras af de per-onligheter, som deri ,ega mest att säga, men intet bevisar att någon sådan individuell förkärlek för t. ex. den välsignade Preussenthum skulle deri mera nuyän förut, göra sig gällande. Den svenska regeringen bar redan längesedan, på samma gång den verkligen bröt med Ryssland och undandrog sig dess gamla tjusningskraft, valt sin linie i en riktning åt en skandinaviskt nordisk politik; konung Oscar har icke blott i sin tid med mycken bestämdhet utstakat denna väg, utan -hade äfven i de senaste åren med mycken klokhet förberedt möjligheten till denna vägs lugna följande allt vidare fram. Han har dermed försäkrat sig ett vackert blad i nordens historia och aktning åt sitt minne, när han en gång stigit i sin graf. Han har lemnat denna sjelfständiga och framtidsrika politik i arf åt sina efterkommande, och -redan Haus närmaste man af dessa ärsådan, att han .skulle veta att med eftertryck taga vara derpå, äfven om andra kunde-ha lust att låta det förspillas. Om allt detta kan icke tviflas och bör icke tviflas. Om nu dessa och dylika framställningar här förmå att skingra alla de öroligas skrupler och sätta mod i sinnena med afseende på hvad som från brödrafolkens regerings sida kan vara att vänta för möjliga nya förvecklingar för Danmark-Slesvig? Jag vill ej obetingadt. påstå det. Ni bör af hela detta bref -kunna sluta till ätt här åtminstone, enligt -miin upp: fattning, verkligen hos alla dem, hvilka ej svurit på att vara glada och låta den dag. ha den sorg, råder sen hög grad antingen! 3 TATE AR MM KR EK Ry ÅR It VA ER ANANAS 0 AR Sr a Eter slet Sp Men begriper du att det inte nöttar vid detta laget att lemna böneskrift till kongl. maj:t! Om Vi skulle komma i lifsfarlighet, kan vi inte vänta tills han gett oss benådarebref, såna som det ibländ komimer till fångarna derborte på Märstrand.