Aftonbladet – 2 mars 1859, sida 2

Den gick som en dof åska emellan hvarje orkanby. Men skyarna började försvinna under horisonten, och månen sken nu klar. Den unge befälbafvaren satt orörlig som en bildstod i aktern, med roret i sin starka och spänstiga hand, och följde med oafvänd uppmärksamhet-hvart och ett framskymtande föremål. Han vårdade sig knappt om attaftorka det stänk, som sjön emellanåt kastade öfver hans ansigte. Hela hans själ var upptagen af ögonblickets vigtiga värf, och ändå stal sig från hans bjerta en suck till den väna mön, hvars blick skulle gifva honom belöningen för hans. arbete. Denna suck var hans bön, och den kom nog också till Gud, fastän den gick på. den jordiska kärlekens omväg. De båda jaktkarlarne skulle alltför -gerna bafva meddelat sina tankar, men löjtnanten — såsom Sven Dillhufvud ibland brukade säga — hade icke det laget att en kunde flyga på honom med allt hvad en ville ha sagt i talespråk. — För att trösta sig halfsjöng Sven sakta för sig sjelf, på ett slags psalmmelodi, en sång, som för tillfället syntes honom lämplig: Välkommen, o månen min, min ålderstigrie vänt Tyst, din vettvilling, afbröt Pelle förebrående, skall du ta sådana förlustelseord och sätta på kyrkesångstoner, och det till under sådana ärender som vi ä utkomna i! Det är just för det ärendets skull som jag inte tog den rätte ton, för jag ville inte sticka fram med en verldslig. melodi. Men j, Pelle, begriper er inte på sådant — annars kunde j begripa, om j hade någon klar be-! gripning, att det är liksom en böneskrift till kongl. maj:t att be månen vara välkommen, när kan så väl behöfs för att lysa en, medan en gör hvad som kan bära till.