Aftonbladet – 2 mars 1859, sida 2

SIVEt tj PLACE aft UC PpOMTISKa gOBLTaMICD nen har förbisett, att det på deras sida, som rka ei mera usträckt rösträtt, icke egentlien är fråga om att göra densamma beroenle af menniskovärdet,. eller af hvarje individs ärde såsom menniska, hvilket i alla fall blefve möjligt att uppskatta såsom grund för en valätt, utan att frågan är om de behof och anspråk å skydd af samhället, och följaktligen melelbart på deltagande i dess lagstiftning och eskattning eller öfverhufvud inverkan på de ffentliga angelägenheterna, hvartill majorieten af dem, söm enligt grundlagen ega delaga i riksdagsmannavalen, må anses ega rätt å vidt den utöfvas genom en valförrättning, ller om detta inflytande bör vara företrädesvis örbehållet åt de rikare. Vi älska att tro, att werr Sven Renström icke tänkt sig så noga n i detta förbållande, då han uppläste sin skrift; ty om han. det gjort och kunnat uppatta äfven blott en del af de lärdomar som de senare tidernas historia lemnat, så vorde det ej varit svårt att finna, att rikelomselementet i ett samhälle, ingalunda minIre än de bördoch kast-privilegierade, har sina sätt att inverka på lagstiftning och styrelse till sin förmån på massans bekostnad. Herr Sven Renström tyckes icke känna till den sorgligt ryktbara Ludvig Filipska deputerade kammaren i Frankrike. Det var just rikedomselementet eller penningen såsom samhällets hufvudrepresentant — den så kallade bildningen och förmögenheten — som der styrde så i fåvitsko och lyckades genom hvarjehanda demoralisation göra sig så förhatad, att det slutligen bar omkull med hela statsskeppet; och ändå fanns der icke någon graderad röstskala, om ock en census för att vara.valberättigad, hvilken efter den sista nedsättningen till 100 francs gaf inrymme åt ett ganska stort antal valmän. Hvaraf kommer vidare det stora missnöje, den nära intill det revolutionära gränsande, nuvarande agitationen för valrättens utsträckning i England, som endast partielt är känd här genom de stora tidningarna? Jo deraf, att den politiska rösträtten och makten nästan uteslutande ligger i aristokratiens, d. v. s. de rika jordegarnes händer, som disponera majoriteten i underhuset? Hr Renström talar dernäst om den mera oberoende ställningen hos de högre beskattade. Hvad menas här först med oberoende och shvad bör dermed menas ivårt land? Menas det blott att genom förmögenheten vara oberoende af sitt arbete, eller att kunna vara oberoende af inverkningar från de maktegandes sida, hvilka representationen skall öfvervaka, likasom den genom sina beslut i fråga om penningeanslag och framställningar i öfrigt utöfvar inflytande på styrelsen? I det senare: fallet, om man tänker sig å ena sidan några större köpmän, kapitalister och husegande embetsmän, som i en residensstad i landsorten, posito Göteborg, tillsammans med landshöfdingen och biskopen. utgöra gräddan af umgängslifvet eller bilda den högre sällskapskretsen derstädes, eller här i hufvudstaden eller annorstädes en eller .annan af de förmögnaste handelsmännen eller handtverkarne, som hafva mycket arbete åt de förnäma, eller åt kronan, förmedelst leveranser till ett eller annat verk, och å den andra mängden af dem, som hafva sina kunder bland medelklassen ellerfolket; — hvilkendera afdelningen, måntro, är mera beroende i den mening som nyss sades? Om hr Renström behagar lägga handen på hjertat, och känna efter riktigt innan det svaras, så torde svaret blifva, att en icke så liten del af den der frasen om det större oberoendet hes de rikaste vederlägges af verkligheten. Det följande af skriften är ännu märkligare. Det hade väl varit skäl att tro, det författaren, då han gick att fördöma den lika rösträtten bland de valberättigade, bordt försöka att till stöd för sin sats kunna åberopa något annat land, der rösträtt efter skattebelopp existerar. Men det har ej skett, af det enkla skälet, att sådant såsom allmän icke finnes i något annat land. Öfverallt, utom i det fria Sverge, är lika rösträtt mellan de valberättigade, med eller utan censut, regeln. Icke desto mindre har hr Renström genom sin skrift icke dragit i betänkande att yttra, att den Nlika rösträtten ingenstädes uträttat något godt, och således dermed utdömt hela det representativa systemet i andra länder. Detta visar redan hvad slags afseende hans framställning förtjenar. Emellertid kan det ej vara alldeles öfverflödigt att äfven undersöka argumenterna. Såsom bevis, heter det, anfördes Frankrikes exempel, i hvilket land den kejserliga makten styrde den lika rösträtten efter sitt behag. Här måste det beklagas att hr Renström genom sitt exempel visar hurusom en af de bildade och förmögne åtminstone icke för sin politiska trosbekännelse hemtat någon ledning af kännedomen -om den senare tidens verkliga historia. Det är sannt, att den allmänna rösträtten var vilseledd vid Louis Napoleons första val till president, till följd af de liberala åsigter, han hade affischerat i sina skrifter, men isynnerhet till följd af den beundran och glans som -minnet af den äldre Napoleon bland folket i allmänhet spridde öfver det Bonapartiska namnet, Men hr Renström har förbisett, att den tystnad eller 1y aktighet som-denna allmänna rösträtt sedermera iakttagit, helt och hållet variten följdaf den skräckregering och den munkafle på yttranderätten som äro rådande i Frankrike. Kanhända skadar det icke, att uppfriska minnet med de på sin. tid välkända fakta, att den republikanska konstitutionen först blef såsom beredelse till statskuppen af presidentens Louis Napoleon småningom men systematiskt un