Aftonbladet – 2 mars 1859, sida 2

sammanrörda spillror — och försvunno de ej åter, då nästa stora våg skilde dem från den svikande räddningsplankan! Lyckliga de själar, hvilkas kamp blef kort — och kort blef den: den var nu nästan ändad, utom för tvänne på vraket qvarstående personer, hvilka kanske hade sin qvar. Dessa tvänne personer höllo sig fast vid den återstående delen af skansklädnaden, under det de oupphörligt öfverspolades af den kokande bränningen. Och öfver detta djupa sorgspel böll månen nu sin klara lykta, medan vindensgny borttog hvarje suck eller rop, som ännu kunnat höras. Gudmar och hans tvänne karlar, ehuru från barndomen uppammade vid kustens allvarsamma uppträden, kände frossan skaka de härdade lemmarna. Och hvar och en bad tyst inom sig för de själar, som nu af handen ofvan stjernorna inlotsades i den sista bamnen...... Jag ser ännu icke till Ufklippebälen för berget der! sade löjtnanten. Men om det är Herrans vilja att den skall komma fram, få vi snart sigte .på honom... Emellertid göra vi hvad jag med bäfvan ser icke har mycket hopp för sig......n FR Och Gudmars starka hand kastade nu tåget. Tyvärr kunde idet icke nås af någon ombord: vinden förde det knappast halfvägs och slog det åt sidan, bur högt åt lovart det än kastades, och försöket upprepades af alla tre. ; Gudmars kind förlorade sin friska färg, men i hans öga och på hans panna lågade innu beslutsamheten. Sven Dillbufvud, den ovanaste af dem, torkade oupphörligt med tröjärmen tårarne ur ögonen. Pelle Storks blick var oafvändt riktad åt det håll, hvarifråh gubbarne skulle somma. (Forts.)