Aftonbladet – 1 mars 1859, sida 2

TTT NR 0 Sr AR AA BÄRARE Pelle började blifva otålig. Men ett ord, j Pellel, Medan j kikar efter någon båt, som nog blir osynlig i:qväll, så får j allt låta mej göra ett kikande i katkesen, för den ligger efter. mej. Den manhaftiga besättningen på tulljakten gjorde sig nu klar för den tilltänkta tolfvan; och snart. var spelet med de. styfverstjocka korten och kritbiten för protokollet i full gång å plankstycket öfver sillfjerdingen. Var, det lika svårt med. förhören i eran ungdom, Pelle... fyrti äkta i klötver... eller hade de inte slika förordningar då:? Om en inte lefde för att lära, svarade Pelle filosofiskt, så nyttade det till slätt inte något att lefva, kan du väl förstå... Var så god du och bekänn tian ... Dessutom, må du veta, är det inte de myndigas mening att allt skall begripas, för det vore inte något högtidigt då, och högtidligt är alltid det, en. inte begriper... Nå, tag med trumf, du...... Han blåser derute så en kännert i hvar benknotal, Ja, han är skräckelig... Tjog i spaderi mälte. Sven. Pelle reste sig. för att fullgöra sin tjenstebefattning som vakt, men ingenting sågs eller hördes. Han satte sig åter och tog upp groggmuggen, medan Sven blandade korten och gaf. Men hastigt flögo bägge två upp från tånglägret, liksom de blifvit uppkastade genom kraften af en stålfjäder. Hvad nu? ropade Sven Dillhufvud och stod i ett språng vid gluggen. Det var så visst ett kanonskott, som att jag kan spela folksången på alla fyra strängarne på en och samma gång Kanske, anmärkte. Pelle. betänksamt, var det någon stor sten som ramlade ner från vetten. 7 Nej, yttrade jaktlöjtnanten, som nu sjelf