Aftonbladet – 1 mars 1859, sida 2

för öfrigt ke tänka sig — skulle de således vara inrangerade bland femtio äldste. Att detta icke låter göra sig.i en hast, det har erfarenheten lärt, och vid de frågor om nya elementers upptagande i den stadskorporation, som benämnes femtio äldste, har för öfrigt illtid meningen varit att öka de äldstes antal. Skedde detta, och ökades de äldstes anal t. ex. till 60, så skulle de efter lika slassifikation utsedda elektorernas antal också ökas. Men då törnar man ju återigen på den afseende på det förut öfliga sättet uttryckiga bestämmelsen att elektorerna skola. vara 50. Och då elektorerna skulle välja hvar för vig riksdagsmän inom sin klass, huru skulle då le nytillkomna, om. de konstituerades till en, vå eller flera klasser för sig, kunna få nåson representant utan att göra intrång på det untal, som enligt det förut öfliga sättet skulle illkomma hvar och en af de öfriga klasserna? Men då. det alltså visar sig, att. man vid försöket att tillämpa det förut i hufvudstaden vöfliga valsättet på alla sidor törnar emot nåson af dess grundpelare, så. följer deraf obestridligen att detta sätt måste. ändras: Huru dervid skall tillgå derom stadgar 14 riksdagsordningen. Läser man längre fram uti insändarens artikel, finner. man också att äfven han icke kunnat undgå att inse, det magistraten dock icke skulle kunna bestyra om de nödiga ändringarne helt och hållet utan de valberättigades hörande. Så yttrar han, att det väl icke finnes något olagligt deri att borgerskapet må kunna medgifva de nytillkomne lika rätt med sig. För att kunna medgifva någonting, fordras dock att man blir hörd och får ajgifva sitt votum. Vore detta meningen, och utsträcktes rättigheten att blifva hörd och få afgifva sitt votum, såsom tillbörligt vore, äfven till de nytillkomne valmännen, så vore man ganska riktigt inne på den af grundlagen anvisade väg för ändringars vidtagande, endast att man nu skulle öfverlägga om ett förslag till klassval, i afseende. å hvilket magistraten uppträdde såsom motionär. Men: huru det då skulle gå med den tidsvinst, som skulle utgöra hufvudsyftet med hela tillställningen, och huru man derigenom skulle undgå den qvistiga frågan om. det sätt, hvarpå olika, meningar skola slitas genom omröstning, det förmå vi icke inse. Att det heller icke varit insändarens mening att saken skulle taga den vändningen, visar sig emellertid ganska riktigt af det följande, der han försvarar, magistratens begäran att få på egen hand -gå in till K. Maj:t med förslag till de nödiga; ändringarne, eller såsom han uttrycker sig jemkningarne, i klassifikationen, dem, K. Maj:t då skulle ega att pröfva och fastställa. -Insändarentalar likväl åter, likasom magistratens, skrifvelse, om vederbörandes hörande, men-hvad detta bar att betyda, derom upplyser han icke. Så mycket måste dock af sammanhanget och hela åtgärdens syfte vara klart, att det hvarken är insändarens eller magistratens mening att de valberättigade skulle få öfverenskomma om, d. v. s. med beslutanderätt antaga eller förkasta ,jemkningarne. Sannolikt är meningen, att de skulle få göra underdåniga. påminnelser, å hvilka K. M:t skulla ega att fästa det afseende han behagade. Att på detta sätt de valberättigade oåtsporde åvägabringa ändringar i det nöfliga vaisättet, under förevändning att det endast är jemkningar, blir dock, man skall knappast kunne bestrida det, i yttersta grad betänkligt. Etablerades en sådan princip, skulle man snart kunna jemka bort hela vår grundlag och alla de konstitutionella garantier vi ega. Ha vi nu, såsom vi hoppas, lyckats visa att den af magistraten föreslagna utväg att möjliggöra val i Stockholm i behörig tid är mot grundlagen stridande, återstår det att tillse om och huru detta mål kan på laglig väg uppnås. Vi nödgas likväl, då vår uppsats redan vuxit till ansenligt omfång, till. morgondagen uppskjuta framläggandet af. vår åsigt härutinnans SKTETSERRS TALETS Kronprinzsen-regenten har: i. dag hållit