Aftonbladet – 25 februari 1859, sida 2

af vår skilsmässa återtagit en del af sitt främmande och förlägna väsende. Jag var likväl säll ändå, ty jag hade en bop vackra och glada tankar om denna förbebållsamhet. Jag var särdeles lagom, efter hvad jag tror... och han såg ofta på mig. Vi rodnade bägge... Det är så innerligt barnsligt att jag talar om detta, som jag flera gånger vidrört för mamma — men hur kan jag annat än oupphörligt återkomma till denna tidpunkt, som bort gifva så mycket och ändå icke gaf annat än förhoppningar. De två månaderna, som förflöto innan mamma kom, voro de mest egendomliga i hela mitt lif. Jag sväfvade hela tiden i den villan att min man i hemlighet började älska mig med någon liknelse till en verkligen stor och mäktig kärlek; och då qvinnan lefver i sådana tankar, ser hon ingenting annat än hvad hon vill se. Mamma kom. Mamma såg bans sätt. Han var så artig, så mild, så hjertlig emot mig. Och mamma hjelpte mig sjelf att dagligeri bygga på mina luftslott, som vid den tiden, då mamma så lycklig och tillfreds lemnade mig, nådde nästan upp till skyarna. Men nära två månader ha nu förflutit efter mammas hemresa, och sedan längre tid tillbaka börjar jag få öppna ögon. Det är icke kärleken som är orsaken att jag dagligen måste fördraga hvad som jag aldrig kan lära mig att fördraga: jag menar hans oupphörligt tilltagande slutenhet, hans skuggrädda förbehållsamhet och hans ständiga bemödande att hålla oss på en sorts främmande grund. Hvad är det som utgör den hemliga roten till allt detta? Ännu hör han aldrig kapten Oddjers namn uttalas utan att jag ser en illa de ba rörfelse hos honom, Antingen spritter han till