Aftonbladet – 25 februari 1859, sida 2

ningen om underlåtenhet att iakttaga den i nämde författning föreskrifna form i afseende på skrifningen icke borde anses lagligen föranleda till fordringsanspråkets ogillande, hvarföre man allmänt tycktes vara af den mening, att det ifrågavarande star gandet, hvilket också i under de 60 år lagen bestått ytterst sällan varit tillämpadt, vore både öfverflödigt och hinderligt. 2:o fr gan, efter hvilket värde eller pris ningar eller varor, som ut!ånas, böra återildas, när den, som gälda bör, icke kan skafta samma slags mynt eller varor som utlåntes (9 kap. 3 S handelsbalken). Meningarne foro härom delade. ÅA ena sidan förmentes, att. om borgenär försummade att å förfallodagen kräfva skulden, gä!denär vore skyldig betala endast efter thy, som det utlånta vid förf.llodagen högst gällde jemte ränta från sistnämde dag; hvaremot å andra sidan påstods, att då göldenär vore berättigad att, derest han så funne för godt; vänta med krafvet, deraf följde att han underkastade sig äfventyret att erhålla betalning efter thy som det utlånta gäller, då betalning söks eller efteråt erbjudes. Den förra meningen tycktes likväl blifva den öfvervägande, då frågan om anstånd med betalningen ansågs böra blifva föremål för ett nytt aftal mellan borgenär och gäldenär. 3:0 frågan om lämpligheten af den senaste kongl. förordningen den 4 Maj 1833 angående handelsböcker och handelsräkningar, hvilken lemnar en mängd minutiösa stadganden angående dels hvilka slags handlande och näringsidkande: böra vara skyldiga att föra handelsböcker, dels formen och beskaftenheten af dessa senare. Som bekant är, blef denna författning utarbetad af en komitåisammanhang med åtskilliga andra förslag till lagar om kreditlagstiftningen, hvilka sedermera ansetts såsom dödfödda foster. Men oaktadt det ifrågavarande komite-arbetet, vid granskning i högsta domstolen, af dess. pluralitet i de väsentligaste delarne kasserades, blef det likväl genom kongl. proposition framlagdt för ständerna och vid riksdagens sista timma af dessa bifallet. Författningen har sedermera, som man säger, gjort hvarken ondt eiler godt emedan den icke varit efterlefvad och i endast högst få fall tillämpad. Läsaren må sjelf döma om anledningen dertill, då författningen föreskrifver icke blott att alla de, som drifva något slags större eller mindre handel eller annan rörelse af hvad slag som helst (med undantag för jordbrukare, idkare af grufvedrift och bergsmannahandtering eller handtverkare, som hufvudsakligen på beställning förfärdiga varor, eller de, som för sjelfförsörjning idka någon näring), åläggas föra de mest detaljerade böcker icke blott öfver sin handelsoch annan rörelse, utan äfven öfver sina enskilta hushållsoch andra utgifter, sina borgensförbindelselser med mera. Emellertid -hade denna författning nu åtskilliga försvarare, hvilka förmente. att om den strängt tillämpades, den snart skulle leda. till det resultat, att det deri stadgade bokförningssätt öfver allt hos ordentliga affärsmän infördes, ehuru man medgaf, att beskrifningen på dem, som voro skyldiga att föra handelsböcker, borde blifva mera generaliserad. Å andra sidan yrkades deremot, att vid uppkommande frågor, huruvida handelsböcker bort föras eller om de varit ordentligt förda, pröfningen deraf böst öfverlemnades åt domaren och att i lagen endast borde i allmänhet stadgas, atthandelsbok borde vara så förd, att man deraf kunde inhemta gäldenärens ställning, så att icke en allt för stor och märkbar skilnad uppdroges emellan enskilta personer, som drifva handel och näring, och andra, hvilka, efter hvad det visat sig, kunde komma på obestånd och göra stora konkurser, utan att de, enligt den nya författningen, vore skyldiga att föra böcker (t. ex. jordbrukare); hvarförutan man i allmänhet ansåg en lag icke allt för mycket böra ingå i specialiteter eller reglementerin gar, såvida den skall blifva åtlydd och till; lämpad. — — Man hör i dessa dagar alla menniskor ömka sig deröfver, att en offentlig person, anklagad inför domstol för öfverträdelse af gällande författningar, kuhnat glömma sig ända derhän att han, lik en gemen förbrytare inför polisskranket, sökt slingra sig undan ge: nom oblyga osanningar och ett fräckt förnekande af uppenbara fakta. Det allmänna förakt, som till följd deraf drabbat den person, på hvilken vi häntyda, synes likväl icke afskräcka vissa hans själsfränder från begagnandet af samma taktik för att blanda bort korten då de ertappas på bar gerning med beteenden för hvilka de visserligen icke kunna träffas af straffbestämmelserna i någon ansvarighetslag) men dem den allmänna rättskänslan ogillar och fördömer. Vi ha sett oss nödsakade att ådagslägga huru en här utkommande tidning, för främjandet af ett partisyfte under valordningsstriden i hufvudstaden. ick2 aktat för rof att den ena dagen helsa såsom rätt och lagligt hvad hon den andra, då det icke längro passade för partisyftet, förklarat vara orätt och lagstridigt. Vi anförde sålunda huru nämde tidning i Oktober förlidet år gillade och försvarade ett aft: Stockholms magistrat afkunnadt beslut, men i Februari detta år gillade och försvarade ett af öfverståthållaren meddeladt utslag, som upphäfde magistratens beslut. Orsaken till omkastningen var den. såsom