Aftonbladet – 23 februari 1859, sida 3

iiH,. R -—uppträdt med anledning af en imn artikel, riktad emot beväringskömiten och intagen i Aftonbladen för den 3 och 4 dis. Uti min uppsats yttrade jag: Väl inser jag. att jag från. ett visst båll skall ådraga mi ovilja. och hätskhet, ty de omnämde dogmerne äro de fanatiskt omhuldade. Detta mit förutseende har befunnits riktigt; angreppet är redan börjadt; man har i och för stridens .linledande -— såsom enfans perdus, — förutskickat denne H. R. för att anfalla min person: Af aktning för läsaren och mig sjelf uraktlåter jag allt besvarande af detta cmo: mig riktade anfall. Hvad sak angår, har jag ur insändarens skrift icke kunnat framleta mer än 2:ne mcvingar, nemligen: 1:e Att jag ej haft god reda på beväringskomitåns sammansättning. 2:o Att jag dragit i fält mot ett löst rykte angående nämde komites verksamhet, ettrykte, som, meddeladt i Östgötha Correspondenten, blifvit reproduceradt i Aftonbladet Beträffande min uppgift om beväringskomitåns sammansättning, erkänner jag mig dervid: hafva begått ett misstag, så till vida: att jag trodde mig veta att tvenne officerare af hvardera armån och flottan i den deltogo som ledamöter, då likväl af armen trenne och at flottan blott en officerare dertill lära vara förordnade. Huru detta misstag uppkommit. blefve för långtrådigt att relatera och dessutom onödigt, enär det ingalunda inverkar på mitt omdöme om olämpligheten af komitens Tsammansättning. Detta misstag visar ytterligare, hurusom jag med min uppsats alldeles icke afsedt att fästa klandrande blickar på ledamöternas enskilta personer, utan på beväringskomisens verksamhet — kollektift taget. Att komitens ledamöter, för mig med ett eller par undantag fullkomligt obekanta, äro aktningsvärda, anseddaoch hvar och en i sitt fack framstående män, tager jag för alldeles gifvet och har icke på minsta vis äntydt något häremot stridande; äfvensom jag ej tillåtit mig att hos dem, i egenskap af komiteledamöter, häntyda på några klandervärda motiver för deras beslut. Hvad jag med min skrift afsett, är: att påstå beväringskomiten ej hafva varit vuxen att behandla beväringsfrågan, om och såvida den uppstält såduna hufvudgrunder för beväringens organisatiou. Och detta påstående vidblifver jag orubbligt intilldess af mig förebragte skäl blifva öfvervunne genom kraftiga och fullt öfvertygande motskäl. Om vid förfäktandet af denna lisfråga den hos mig för densamma inneboende värma gifvit sig luft i ett eller annat hvåssare uttryck, så medgifver jag gerna att sådant varit onödigt och önskar att sådant må få anses som en blott, och bar stilistisk brist hos mig. Hvad åter vidkommer mig gjorda förebråelse, att hafva rusat åstad med mitt klander emot beväringskomiten endast på ett löst ryktes, meddeladt i Östgötha Correspondenten och reproduceradt i Aftonnladet, så får jag säga: att uppgiften varit återgifven i en hel bop tidningar som jag sett, hvilket tyckes utvisa att beväringskomitens verksamhet af pressen i allmänhet följts med vaken uppmärksamhet, som den väl ock sådant förtjenar, då föremålet är allmänna värnepligtens ordnande: Jag har i min artikel tydligen förklarat, att jag i början ansåg de uppgifna hufvudgrunderna för otroliga, och har derföre i trenne veckors tid väntat på ett beriktigande. Om genom en tidning en oriktig och förvillande uppgift i afseende på en så allmänt vigtig fråga blifvit spridd öfver hela landet, måtte det åligga komiten att sådant rätta och beriktiga. Komiten hade ju icke behöft på något vis redogöra för på hvad punkt dess arbete sig befunne, utan blott yttra att så, som tidningarne uppgifvit, vore ej i fråga att besluta, och att man borde afbida arbetets slut. innån något deraf allmänheten meddelades. Då hade naturligtvis all diskussion — utom komiten — tillsvidare verit inhiberad. Som emellertid allt sådant uraktlåtits, må-te man väl anse tidningarnes uppgifter för mer än ett blott löst rykte. Visserligen frågar H. R.: Hvem i all verlden har sagt, att Östgötha Correspondentens artikel har något anspråk på tillförlitlighet? En fråga, som Östg. Corresp. bäst torde besvara; men som icke kan undgå utt. framkalla en annan rätt kinkig fråga, nemligen: Hvem i all varlden har sagt, att H. R:s artikel har något anspråk på tillförlitlighet? Äro af komitn uppstälda hufvudgrunder icke sädane, som jag dem återgifvit efter tidningarne, så förfaller ju ock naturligtvis allt hvad jag emot dem anfört; och skulle så lyckligt vara, att komiten framkomme . med helt andra, som vore verkligen nyttiga, goda och afpassade efter förhandenvarande stora behöf. så skall ganska säkert ingen varmare än jag derföre tacka och lofsjunga beväringskomiten. Den, som lefver, får väl set S— den 14 Febr. 1859. V. N.