Aftonbladet – 23 februari 1859, sida 3

Om svenska rättegångsväsendets långsamhet. (Insändt.) Det kan väl ingen vara olyckligare än den svenske undersåte, hvars enda tillgång beror på en rättegång. Om hans anspråk äro aldrig så klara, så lemnar det långsamma rättegångssättet en motståndare tillfälle att uppehålla rättegången tilldess den sökande hinner totalt utarmas. Ponera att en myndling fordrar redovisning för ett arf eller att en hustru söker boskilnad uti sin aflidne mans sterbhus och eger de mest giltiga anspråk på att få sin giftorätt i boet undanskiftad och vinna befrielse från sådana skulder, som mannen uppenbart åsamkat sig före äktenskapet. Till utagerande af dylika rättegångar är det icke sällsynt att ända till tio år kunna åtgå. Vid häradsrätterna pläga slika mål vanligen uppehållas genom partens uteblifvande under flera ting, anmälande af sjukdomsförfall och invändningar, som fordra hofrättens särskilta beslut, innan hufvudsaken får företagas, 1nstämmande af vittnen, som afsigtligt plikta för utevaro, ingifvande af ofullständiga protokoller eller anföranden under motpartens frånvaro, hvilket allt föranleder uppskof. Då indtligen målet afdömes vid häradsrätten erlägges vad under hofrätterna, och om det sålurida — vidlyftiga målet då råkar vid lottningen falla på vissa divisioner, kunna parterna lugna sig två å tre år innan de få dom i hofrätten. Då hofrättens dom sent omsider utfaller, hafva merändels fem Y sex år förflutit sedan instämningen, och om så olyckligt inträffar att häradsrätten begått ett aldrig så litet formfel eller någon annan omständighet gifvit anledning till -målets återförvisning, så nödgas kärandeparten ånyo passera graderna, ochji detta fall åtgå vanligen tio år innan hofrättens slutdom gifve8. Men när denna senare sålunda erhållits, erlägger kontraparten revisionsskilling och går till kungs, som det kallas, och härmed kan den vinnande nära nog taga farväl af sin fordran; är han förmögen eller ung och arbetsför, så kan Han möjligen densamma förutan berga sig, men af sin rättmätiga egendom har han icke denringaste nytta, ty målet kommer att hvilå oafgjordt i högsta domstolen under flera år. Det är visserligen sannt, att om krafvet gäller penningar och den fordrande vinner i hofrätten måste medlen deponeras i taka händer och den vinnande får yfta dem emot borgen, men ofta händer att sådan icke kan anskaffas och undefsturidom händer, att målet förloras i hofrätien, men slutligen Vvinnes i högsta domstolen, och det är, särdeles i senare fallet, den fordrande som ider största mehn af tidsutdrägten med målet. Skulle icke denna olägenhet kunna afbjelpas elis nu, sedan rikets ständer med sådan frikostighet höjt de högre embetsoch tjenstemännens lönevilkor? Äro högsta domstolens edamöter verkligen så öfverhopade med embetsgöromål, att de icke på mindre än fyra å fem år kunna afdöma inkommande revisionssaker? Svaren härpå kunna endast de afgifva, som närmare känna förhållandet; men emellertid råder en allmän klagan häröfver i landsorten, och sjelfva detta onaturliga dröjsmål med rättegångar hos högsta domstolen gör att många parter draga sina tvister under K. M:ts pröfning endast för att skadå sina motparter. Bevärings-komiten. Men, cet är nog. Jag har visat allt det lumpna, allt det lågt löjliga, som är i försmädelsen. Om ni, mine läsare, tro att någon höghet tillhör menniskan; att det sannå, det ädla, ända till en viss gudomlighet, är vår lott — så besinnom, att i all försmädelse, i allt omdöme utan-skäl, utan bevis, röjer sig — ett bofaktigt lynne, ett falskt vittnande, en 1eende. oärlighet, en låg själsfräckhet. Beslutom att i en oss mera värdig, i en rätt mensklig sioneshöghet — taga hvar sak för hvad den är: dömme allt efter sin art och sin grad, och rättvist minnas, att ingenting göres för sina fels, utan för sitt värdes skull.n Thorild. Uti Svenska Tidningen för den 9 dennes (Insändt.)