Aftonbladet – 19 februari 1859, sida 1

STOCKHOLM den 19 Febr. Allenastyrelsen i Sverge och den sannt korstitutionella regeringen i Norge — hutu ofta har man icke sett dessa båda olika regeringssystemer sammanställas, med uttalad förundran deröfver, att sådana motsatser kunde ega rum i:tvenne länder, som äro med hvarandra förenade under samma regent. Sedan Carl Johans försök att undergräfva de demokratiska grundvalarne för Norges statsskick, strandat på norrmännens fasthet och enighet, tycktes all förhoppning vara uppgifven att i någon mån kunna framkalla en sakernas ordning i Norge, som skulle harmoniera med det regeringssätt, som utbildat sig i Sverge, till en del i temligen stark strid mot andan 1809 års statsförfattning och med öfvergifvandeiaf den bana, som grundlagsstiftarne då ewligen tydligt utstakat. I Norge håde man den stora fördelen af den i Kristiania residerande is. k. Norske Regjering., som stod fri från beröring med och inflytahde af hofvet, men deremot ständigt hade för ögonen sitt beroende af Storthinget och genom detta af landets allmänna mening. De förslag och Indstillinger, som af nämde regering insändes till Kongl. Maj:t blefvo nästan alltid lagda till grund för regeringsbesluten, så mycket hellre; som ett sjelfregerande 1 detalj icke heller; kunde innebära samma lockelser i de mera obekanta och genom-afståndet möra ointressahta norska sakerna, som de svenska, i fråga iom hvilka personliga inflytanden gencm hofomigifningen och andra enskilta pe soner oupphörligt måste göra sig mer eller mindre gällande. Nu synes emellertid en vändpunkt vara på vägen att inträda för Norge i detta fall. ;Man ser i norska tidningarne litet emellan ahmärkas symptomer af en alltmera sig uppenbarande tendens till allenastyrelse, och samma norska tidningar, som förut haft så svårt att i någon mån sätta sig på vår, på den svenska pressens ståndpunkt, utan ständigt klagat deröfver, att-den svenska oppositionen sigtat allt för högt med sitt klander mot regeringssystemet i vårt land, de äro nu minsann icke sena att ganska skarpt hänvisa på roten och upphofvet till de faror, som hota det verkligt konstitutionella regeringssystemet i Norge. I ett af de senast hitkomna nummer af norska Morgenbladet läses en uppsats i detta ämne, ur hvilken vi meddela följande: En egendomlig praxis vid förslag och befordringar, isynnerhet till våra högsta administrativa embeten är på väg att utbilda siz. Denna praxis har länge varit konstant inom det. militära området, nen kretsen för dess användning utvidgas alltjemt. Enhvar har hört ; talesättet, att en viss person är utsedd till ett visst embete, och man har också märkt, att sådant icke är tomma gissningar, då dessa långt på förhand gjorda utsagor nästan alltid visa sig under tidens lopp blifva sanningar. Det kan icke nekas, att statsrådets ledamöter förut ofta gingo långt med till följd af de vinkar, som de på ett eller annat sätt emottogo angående, förslagen; man behöfver i detta afseende endast erinra sig flera under och efter vicekonungadömet besatta anmtmansembeten: Men stundom visades en fast hållning emot dessa yttringar af allenastyrandet och gunstiingssystemet, och det nyss afskedade statsrådet Vogt var synnerligen i detta afseende en uppmärksam och seg motståndare. Statsrådet vann då också verkligen seger, t. ex. vid besättandet af norra Throndhjems amt, hvilket. var lofvadt nuvarande borgmästaren Bet!esen, men hvilket löfte formligen återtogs genom privatsekreteraren Sibbern, emedan ingen af statsrådets ledamöter ville vara med derom. Men stundom led också rådet förfärliga nederlag emot allenastyrändet, och detta vår isynnerhet, fallet med de militära befordringarne och militärers öfvergångzg till civila embeten. Den i Stockholm varande statsrådsafdelningen skall derföre vid flera sådana tillfällen hafva funnit sig föranlåten att i prot kollet, i öfverensstämmelse med Grundlovens 30 S, nedlägga sin uttryckliga protest emot en statsfarlig princip, hvilket särskilt skedde då öfverstelöjtnant Rehbinder blef kommendant i Fredriksstad, och vi tro således, att vissa embetsmän blifvit utnämda, utan att ett euda statsråd röstat för dem. Om detta var tillfället vid nämde befordran, kunna vi likväl icke med säkerhet säga; möjligen har staterådet Bloch varit med om beslutet på befallning?, ehuru vi äfven hört det motsatta. När denna nya praxis blifvit följd i några år, så får allenastyrandet ett väl disciplineradt embetsmannastånd; man börjar ofvanifrån och med de högsta militärer; derefter med amtmännen. Hvad säga vi? Man börjar allra öfverst, med statsråden. Man afsätter dem, som icke äro medgörliga, och insätter i deras ställe folk, som innehafva denna vackra egenskap, och när man sålunda fått hela ministeren reorganiserad, så slipper man att leverera dessa stora hufvudslag i sjelfva statsrådet, der man stundom finner, att man måste låta besegra sig af skäl. Vid samma tid söker man inverka på emb tsmånnaståndet rstorthinget genom befordringar, ordensutdelningar m. ms. LOTTIS I KNARKA EEE TEEN