Aftonbladet – 19 februari 1859, sida 1

Vid första ordet om de finska matroserna började Emilias hjerta slå. Hon kände nu tydligt igen de ögon, som skrämt hehne: vid Miss Lillys utsågning, och en snabb blick på kaptenen, hvilken med ett melankoliskt leende besvarade den, lät dem ömsesidigt förstå de icke i ord uttalade tankarne.j Kaptenen steg ur racken. Är det något å färde? frågade han de nu framkomna karlarne, konstapeln och timmermannen. (F IEEE Konstapeln tog ordet: 1 Så är det, kapten — och vi ha skyndat så mycket vi kunnat för att hinna hit. , Och då vi inte kunde få häst; så ha vi gått si-ta vägen. Vi ha med oss ledsamma under. ättelser, och de bli väl snart försporda. ss Till saken! yttrade kaptenen. Och Emilia såg med intresse att icke en muskel rörde sig i hans ansigte. Hon framkallade för sin inre blick myteriet på Finska Enigheten, ... Sådan som nu hade han troligen äfven då sett ut: kall, beslutsam, sjelfbeherrskande! Någonting af hennes tankar röjdes förmodligen i hennes öga, ty när hennes mans öga halkade ifrån de främmande karlaårne, föll det med ett eget uttryck på den unga frun. Men strax derefter var hans uppmärksamhet lika upptagen som de andras. Kapten Oddjers måste upprepa sin uppmaning, då de bägge budbärarne tveksamt sågo på hvarandra. Jag har alls ingen skuld i det här. kapten! yttrade timmermannen, helt vördnadsfullt och undfallande. Nog skrifs allt på min äkning för det jag då och då kan se mer än andra — men alla kamraterna kunna intyga att jag -på de tre sista dagarna inte varit ur min kammare, just för det att jag ville hålla mig ur vägen.