Aftonbladet – 18 februari 1859, sida 2

modersmålet så mycket som möjligt afvikande språk. Att likväl äfven sjelfva modersmålet ill en början är för ynglingarne ett främmanle språk, med hvilket de behöfva göras närmare bekanta, det lärde jag mig inse, då jag i Wisby skolas lägsta klass lätynglingarne resolvera svenska ord alldeles så, som man len tiden hade för vana att resolvera de latinska, och då jag, för att vid religionsundervisningen göra mig för de unga så begriplig som möjligt, påfann den utvägen, att låta yngfingarne: redogöra för den betydelse: de: fästade vid. ord, dem. jag under katekisat:onen hade kommit att. begagna, eller: dem ynglingarne sjelfva hade i sina svararivändt Sedan dess hyser jag den öfvertygelsen, att språkundervisningen icke blott kan, utan bör -grundläggas genom: modersmålet, samt attynglingarne kunna lära sig både tänka, tala och skrifva på svenska, rätt såväl som: på latin: eller något annat främmande språk. De åttaåringar, af hvilka jag sålunda erhöll ensundervisning, den jag sedermera. aldrig försummade att draga nytta af, upphöra först. då att kunna åberopas såsom. en tillförlitlig. auktoritet i fråga om den första språkundervisningen, när man gittar visa, att de klassiskt: bildade städse utmärka. sig genom tankens, talets.och det skrifna ordets skärpa, klarhet och ordning, men att deremot de, som sakna klassisk: bildning, aldrig kunna i dessa afseenden vara utmärkta. I det yttrandet, att frågan om de dödaspråkens utskjutande från elementarläroverket också kan blifva frågan om skolans emaneipation från kyrkan; instämmer jag gerna: Jag tänker sjelfständigt-nog för att kunna tänka mig denna emancipation utan att häpna. Der den.i så många vexlandeskepnader sig uppenbarande separatismen stödjer sig på allenast en olikhet i former och tydning, -blefve det måhända ett medel till frid och försoning och samdrägt, att menniskornatvingades att anställa sina betraktelser öfver religionens sjelfva grund och väsende. Hvarje läsare af referaterna från diskussionerna inom pedagogiska föreningen har måst beundra den sans, den sakkärlek och den sakkunskap, som utmärkt. desamma. Blott en enda talare gifver sig sjelf skenet af att hafva uppträdt, mera för att slå omkring sig med storlåtiga fraser, än för att bringa frågan till en utredning. Det ser ut; somået: aliquid in omnibus, nilin toto, hvilket han velat inrista på det från de döda språken befriade elementarläroverkets skylt, borde kunna blifva en lämplig devis på hanscegen sköld. Den, som: icke inser-åtminstone det, att just den bildning, som. för närvarande i Våra, elementarläroverk meddelas, är ett plockfink i jemförelse med den omfattande och relativt helgjutna bildning, hvilken kunde i våra. elementarlärove:k erbjudas, om den myckna.tid, som nuy tillsåföga fromma och med så: otillfredsställande resultat, uppoffras åt de döda språken, finge på samtliga öfriga ämnen. fördelas, han är blad, eller han vill ieke erkänna att: han ser: Nämde talares beteende tyckes ock röja ett föga böerömvärdt. sträfvande att få den för land och folk så vigtiga frågan behandlad. cwn ira et studio. Vi för vår del anse det dock kunna leda till farliga öfverdrifter och blifva till obotlig skada, -om folket. eller dess -representanter en gång skola om hithörande angelägenheter komma till tals under intryck af harmen öfver. att af. de s. k. !ärde föraktligt betraktas såsom profanum vulgus. Låtom oss vära uppriktiga, Kerr magister! Nög finnes det ändå bland. detta profanum vulgus många med rätt så mycket: både bufvud och bildning som vi hafva, fast de ieke inhemtat vårt pensum i — liber memorialis. Svenskarne beskyllas för en särdeles. benägenhet att lita på och efterapa andra. Denna lus! att städse underskatta hvad man sjelf har eller förmår, för att rosa främmande, är ett farligt men verksamt medel: att förspilla sin sjelfständighet och att göra till en bedröflig sanning den egna obetydlighet, som till en början var: endast: inbillad; Det är rätt och godt att införlifva sig med verkliga förbättringar, men det röjer en ovärdig svaghet och brist. påsjelfkänsla att jägta. efter någonting endast och allenast derföre; att det är utländskt. Der mån i skolväg, och till lörsvar. för. de döda språken såsom undervisningsämnen vid-elementarläroverket, åberopar sig på utländska förhållanden, förefaller det mig städse, som skedde sådant endast för att gifva tillkänna: att. man t:: o: ms har reda på, huru det står till i främmande länder. Att vi dock i skolväg böra och kunna ha va en egen och inhemsk erfarenhet, det är man mån om att ieke erkänna: Hvar och en vet dessutom, att icke heller främmande länders experimenter i den vägen ledt eller kunnat leda till något yttersta och allmängiltigt resultat. Man borde således kunna på ett sjelfständigt sätt. hemta lärdom äfven ar utlandets erfarenhet, utan att slafviskt underordna sig utlandets åsigter för stunden; Så mycket sjelfförtroende hade man haft skäl att vänta åtminstone af skolkomitån. Det blefve för långt att omröra skolkomitåns långa betänkande i dess helhet; men om ett par; punkter måste: vi dook i. få-ord yttra oss. Studentexamen skall försvinna, och -i stället skall en abiturientexamen vid sjelfva elementarläroverket kontrolleras: af.en kringresande och-dyr exaimenskommissions På denna anördning skall mat dock hvårken i ekono: miskt eller annat. hänseende. vinna. Vi äro fortfarande af den tanken att arbetstagaren bör hafvå rätt att undersöka och bedömå det arbete, som erbjudes. Vär den hittils vänliga studentexamen behäftad med några fel eller svårigheter, så bordedessa. kunnat afhjelpas: en till universitetet förlagd studentBARA NR ert ——