RvR ÖL FÖRD CK RR RU PAA PERS ledamöter, som med samma : makt, men på olika sätt och med olika resultat, bedömt examen vid det förra. De två kommissionsledamöter, hvilka pu böra för hvarje gång kontroHera abiturientexamen, skola också sällan eller aldrig, icke ens tillsammanstagna, vara mångsidiga, att de kunna. med full kraft och verkan sjelfve examinera, eller säkert och sjelfständigt meddela betyg i alla de ämnen, som i nämde examen förekomma. Hellre än att fara omkring och utpeka både sig sjelfva och särskilta lärare, genom att examinera endast i något eller några ämnen; skola de öfverlemna examinerandet i alla ämnen åt lektorerna, under det de sjelfva blifva i sjeltva examen glammande och temaläsande, och för-öfrigt kalasande vidi-tecknare å lektorernas betyg. Förhållandet skall sålunda i sak blifva det gamla, isynnerhet som. med afseende på styrelsen öfver läroverken. icke heller någon förändring skall varda vidtagen. Man skall således, måhända äfven här blott för att omhulda consistoriales, hafva borttagit den hittillsvarande, för både lärare och ungdom helsosamma påtryckningen från studentexamen, utan att hafva gifvit någonting i stället: . Men hvad lektorerna angår, så torde de ändå till slut hafva kommit ur askan i elden, Måhända var det förut endast de i sina stycken erkändt klena, som beskärmade sig deröfver, att unga akademiska lärare skulle hafva makt-att bedöma halten af gamla konsistoriiledamöters afgifna betyg; nu skola samtliga lektorerna blifva tvungna att, inför sjelfva ynglingarne, ställajsig till måhända lika unga examenskommissionsledamöters ordres. Äfven i fråga om ett beböfligt institut för skollärares bildande, måtte jag föreställa mig saken helt annorlunda än skolkomiten: Jag har åtminstone icke behöft tänka mig; att en sådan anstalt nödvändigtvis. skulle innebära någon fara för eller någon rubbning af undervisningens jemna gång vid de läroverk, dem man i detta fall kunde komma att taga i anspråk. Skollärarekandidaten skulle, enligt min tanke, icke börja med att sjelf leda undervisningen, utan han skulle först någon tid. och i för tillfället af vederbörande föreskrifven ordning, såsom en stillsam åhörare öfvervara erfarna och erkändt dugliga lärares lektioner, och först sedermera få det förtroendet, att under dessas ledning och inseende sjelf ansvara för en eller annan undervisningstimma. Några professorer behöfdes; som hade ansvaret för och ledningen af det. hela, och som undervisade -och examinerade i metodik och skolväsendets historia, tvenne nu mycket försummade ämnen, och som tillhölle auskultanterna att genom anställandet af egna. betraktelser intyga, att de under sin beredelsetid vore vaket uppmärksamma. Allaredan sålunda skulle ett stort godt vara för elementarläroverket vunnet, och kunde man först komma så långt, så skulle man snart börja tänka på. och så småningom bereda en fullkomning af det sålunda i sina grunddrag färdiga institutet. Äfven här har jag den lyckan att kunna åberopa någon erfarenhet. Enligt detschema, som för Wisby skola upprättades till följd af 1849 års cirkulär, hade hvarje lärare åtminstone öågra timmar mindre än 32, Lärarne kommo då öfverens, att under sådana lediga timmar öfvervara hvarandras lektioner, och sedermera en gång i hvarje vecka sammanträffa för att tala om läroverkets angelägenheter. Det afhördes aldrig, att sådana besök i någon klass af en för timman ledig lärare inverkade menligt på undervisningens gång. Tvärtom hade vi lärare sålunda städse nyttig undervisning af: hvarandra, och äfven eljest lifliga ynglingar:tycktes, så snart en åbörare infann sig; erfara fördubblad håg till täflan med kamrater, -Slutligen ber jag att få yttra någrä ord specielt om. min egen anspråkslösa person. -Af åtskilliga tidningar finner jag, att man förvexlat mig med nuvarande rektorn vid elementarläroverket i Wisby, hr lektor Carl Cramer, en förvexling af hvilken jag icke kan känna mig annat än hedrad; men det. riktiga torde. väl ändå vara, att hvardera af oss får vara sig sjelf. Äfven angående mitt afskedstagande hörer jag gissningar, som icke träffa det rätta. Sanhna förhållandet är, att 1856 års skolstadga, som förenade Wisby gymnasium och skaia till ett enda läroverk, förvandlade mig. från rektor och förman för en; talrik. läfarekår till adjunkt och underordnadt biträde åt lektorerna, i jemförelse med hvilka jag dit: tills hade innehaft ett sjelfständigt och, på grund af 1820 års skolordning, med vidsträckt makt inomskolan förenadt embete. Det hade jag dock måhända kunnatfinha mig vid; men den nya skolstådgan ålade mig tillika fördubblad undervisningsskyldighet, just då jag tvärtom till följd af min mångåriga tjenstetid hoppades, och till följd af sjuklighet behöfde lättnad och lindring; Under åberopande at 36 S Reg. form. Pogärde jag derföre: att erhålla min lön på in nngstat: Denna begäran rdt afslagen, Mitt helsotillstånd ålade mig dock på. ett. befallande sätt att, på hvilka vilkor som helst, endast det skedde snart, befris mig från alla tankar på och all fruktan för en sålunda förändrad och utvidgad tjenstgöring. Till följd af förnyad underdånig ansökan, och med afseende: å styrkt sjuklighet samt öfriga förekommande omständigheter,. täcktes Kongl. Maj:t då i nåder förunna mig afsked med tre fjerdedelar af min lön i pension. -Hvad åter skälet till min liknöjdhet för kyrkliga: befordringar och till mitt slutliga afskedstagande från prestembetet angår, så hopDas jag att äfven det skall framdeles blifv: Iagdt i dagen. Det länder ieke vår tid tili keder, att man anser det så otänkbart, att någon skulle kunna, endast för samvetets skull, afsäga sig hoppet om utmärkelser och indrägtiga embeten, för att i stället underkasta sig allehanda försakelser. Så har man äfven til! mitt förfarande velat söka förklaringsgrunden isen förutsatt enskilt förmögenhet, den jag tyvärr icke eger. Klintehamn d;5 Febr. 1859. ; N.; Cramer, f. d. rektor vid Wisby högre lärdomsoch apologistskolor. od r————— ue