Aftonbladet – 12 februari 1859, sida 2

känslorna och hänföra. I främmande språk kan man endast ernå det medelmåttiga. Det är blott i modersmålet som man kan hinna till någon fullkomlighet. I modersmålet ligger folkensindividualitet starkast utpräglad, och det är derföre endast genom dess utbildning som man kan ernå en verkligt nationel bildning. I likhet med lektor Elfving ansåg han att undervisningen på det första stadiet måste vara uteslutande praktisk och att de grammatikaliska ter-merna ej böra läras förr än de behöfvas. Huruvida ;talöfningar borde föregå läsöfningar eller tvärtom, ansåg han ej ligga sytmerligt stor vigt på. Högst vigtigt deremot vore det, att vid skriföfningar man ej förelägger lärjungen något annat än han begriper, rendast sådana ämnen: som han verkligen är mäktig. Lektor Elfving ansåg, att undervisningen i modersmålet borde på det högre stadiet förenas med den filosofiska undervisningen. Det vore en obestridlig grundsats att öfningen i tänkandet bör fortgå samtidigt med öfningen i modersmålet. Samma lärare borde derföre undervisa i begge dessa ämnen. Undervisningen : i logiken skulle onekligen få ett större lif genom en sådan praktisk tillämpning än genom en rent vetenskaplig framställning: Deraf följer dock ej, att dessa öfningar skola så ställas, att de: föranleda till en framställning af logikens hela system. Med anledning af en föregående talares yttrade åsigt att läsöfningar borde på det första stadiet föregå öfningarne i talandet, ville han endast erinra, att den muntliga framställningen i alla fall är oundviklig vid all redogörelse af gossen för hvad han läst; således erbjöde sig härvid det mest osökta tillfålle att rätta och uppöfva hans språk. Genom talöfningarne insparades äfven mycken tid; lärjungen behöfde icke skrifva så mycket. Genom muntliga och skriftliga öfningar, fortsatta under hela skoltiden, bör ynglingen vid dess slut ha hunnit så långt, att han kan uttrycka sina tankar, ej blott tydligt och språkriktigt, utan äfven med lefvande känsla och fantasi. Dessa öfningar böra fortgå under ständigt refererande till de främmande språken, derunder lärjungen bör öfvas i att finna motsvariga uttryckssätt i niodersmålet för de främmande språkens många skiftningar... Härvid tagas hans uppfinningsförmåga. och fantasi i starkt anspråk. Fordringarne i deklamation böra spå detta stadium naturligtvis ställas högre, dock ansåge talaren ändamålet dermed lika väl kunna vinnas, om öfningarne ske på de främmande språken, somom det egna språket dervid användes. Man öfvergick derefter till frågan huru lärobok i svenska språket bör vara inrättåd. Kapten von Kremer yrkade att i läroboken äfven måtte inrymmas reglorna för talspråket. Hatrf-kunde eljest ej se huru det skulle bli möjligt attbedrifva undervisningen i detta ämne. Ty om lärjungen vid talöfningarne skall uttrycka sig på den svenska han hör omkring sig, hvad skall läraren göra, när eleven. i strid mot den inlärda regeln, såsom talspråket fordrar, oupphörligt begagnar singularis der skriftspråket har pluralis? Skall han låtsa som Han ej. Hörde dett Men gossen kan ju lätt sjelf märka att han ej talar Å efter regeln och tro avt läraren ej nog uppmärksammar de fel -han begår. Eller skall han kanske; låta honom tala :somhan skrifver? Men då talar han ej den svenska han hör omkring sig. Den enda utvägen att komma ur detta dilemna är att i läroboken förunna en plats åt reglorna för det talade:språket vid sidan af reglorna för det skrifna. Moan säger visserligen att några bestämda reglor här ej äro möjliga att gifva. Detta vore ej sant. Talspråket har sina bestämda reglor, i vissa fäll till och med bestämdare än skriftspråkets. Dialekter finnas visserligen bland allmogen i vissa ländsorter, men de kunde ej anföras såsom bevis på ett förvirradt tillstånd inom det bildade talspråket. Detta är tvärtom sig likt öfver hela landet. — Då man på det allraförsta stadiet af undervisningen stöter på pluralisformen hos verberna, som så väsentligt skiljer det skrifna från det talade språket, måste det afgöras om lärjungen skall lära sig att, då han yttrar sig, begagna döda språkformer; eller om han skall få tillstånd att begagna de lefvande formerna, hvilka han utanför skolan i alla fall, så snart han talar, kommer att begagna. Och inser man att det vid talöfningar i modersmålet är det verkligen talade språket som måste begagnas, då är det äfven nödvändigt att i den första läroboken i modersmålet, som sättes i hand på lärjungen, åtminstone ett sidorum är lemnadt för talspråkets reglor. Öfverste Hazelius kunde omöjligt, med all aktning för den talang och ihärdighet, hvarmed den föregående talaren förfäktade sina kända åsigter, ingå på hans yrkande. Hans uttryck att vårt skriftspråk vore till en del ett dödt språk vore nog dristigt. Om ett språk, på hvilket hela vår litteratur är skrifvet, det språk som ännu i detina dag skrifves, kunde kallas dödt, visste han icke -hvad ett lefvande språk är. Men vår talsvenska är en slarfsvenska, som endast genom långa tiders missvård om språket kunnat vinna insteg. Talaren upprepdde hvad han ofta förut sagt, att den största förebråelse Iman kunde göra våra lärde vore att de så förI djupat sig i Grekland och Rom; att de nästan glömt att vi hafva ett eget språk. Sedan i följd af denna missvård alla tala det slärfviga språket, vill man:för detsamma uppställa reglor. Hade det bestämda reg lör för sig, vore det ej hvad det är — slarfsvenska. Gossen bör derföre rättas efter de enda erkända reglor för språket, de som ligga till grund för skriftspråket. Det är afgjordt af alla grammatici, att den plurala formen skall begagnas efter plurala begrepp, och denna regel måste fasthållas. Bruket tår ej upphöjas till lag endast derföre att det är bruk. Det finnes: äfven en slarftyska och en slarffranska, om också ej i så hög grad, men ingen tysk eller fransman hade, talaren veterligt, velat upphöja slarfspråket till regel. Språkets uppgift är icke blott att tydligt framställa tankarne, utan äfven att göra det på ett vackert sätt. Men för detta ändamål måste det sorgfälligt vårdas. Expeditionssekreteraren Cederschiöld ville fästa den föregående talarens uppmärksamhet på att det ej vore meningen att införa som regel att till ett subjekt i pluralis sätta verbet i singularis, utan endast att som regel inregistrera ett faktum, den i talspråket försvunna, pluralisändelsen. Folk skulle skratta om man skulle söka tala som man .skrifver med dessa plur ralisändelser bibehållna. Alla lefvande språk äro under utveckling, och hos alla märker man en tendens att bortkasta ändelserna och ersätta dem med särskilta ord. Det är ej rätt att kalla ett språk, som alla tala, ett slarfspråk. Språket är en slags naturprodukt och följer som sådan vissa allmänna lagar; det tillhör forskaren att utleta dessa, ej att sjelf ställa sig upp somlagstiftare. Vid uppställandet af en svensk språklära, — och talaren -ansåge att ingen sådan ännu vore skrifven — får man-ej följa ett på förhand uppgjordt eller från ett främmande språk lånadt formulär, utan härvid endast låta leda;sig af språkets egen natur, -Deraf torde också blifva en följd att deklinationerna komma att nästan helt och hållet försvinna och af :verbets långa pardigmata endast upptagas hvad -som verkligen är böjning. Det öfriga borde förvisas till syntaxen. ; Lektor Elfving trodde, att så välde som ense att endast det bildade talspråket är detlefvande, som de hvilka deruti se ett slarfspråk, gått för långt. För det högtidligare språket behöfves onekligen ej blott ett. saorogfälligara ardval Htan Äfven nåcvot särskilt i MATA RA ke RANA FEAR än ng SJR TR SEK