Aftonbladet – 12 februari 1859, sida 2

möda hann ut för att dölja de nu af verklig orsak flödande tårarne. Tårar fick Åke numera aldrig se — ty det visste Hon för väl att de icke verkade behagligt på honom. Allt detta oaktadt var Hjelm oftare nuisin hustrus sällskap, än förut då förhållandet syntes som allra bäst; och många gånger försäkrade ban sig vara, fastän det icke syntes å honom, särdeles road af is-farterna. Och då Holt med beställsam vänskapsfullhet föreslog honom att, för den svåra hosta han ådragit sig, stanna hemma, emedan han ochskapten Öddjers nog skulle konservera ffuntimtimren, svarade han kort: Jag bar icke för vana att pjåska med ig och ser icke heller gerna att andra söka göra mig sämre än jag är.n En annan gång, då de sålunda alla voro ute, visade Holt på kaptenen och sade med ett glädtigt skratt: Se bara på kapten Oddjers, hur han slingrar in din hustru i välhuns dra ringar — kommer hon väl ur dem, får hon akta sig att ej något finskt trolltyg följer medl!b Detta skämt tycktes Åke ieke höra, men Holt visste att det nog blifvit hördt. Hvad mera behöfde: han? t Då han sjelf måste utstå så stort lidande; var det billigt att andra finge lida dubbelt. Holt var ej en af dessa menniskor, som icke veta hvad de göra. Tvärtora — och då:han lyckades, var han i ett friskt element, som upplifvade alla hans nerver. Ensam på sitt rum kunde han ibland skratta högt, ända till dess hastigt bland skuggorna på väggen den aldrig förgätna bilden af den plundrade qvinnan kom att qväsa hans mod. 41 KAPITLET. Utgången af Emilias tredje försök. Men skola då de här historierna aldrig taga någon ända, herr Hjelm? frågade Thorborg,