Aftonbladet – 12 februari 1859, sida 2

Modersmålets studium i skolorna. Det vigtiga ämne, som i vår öfverskrift angifves, var hufvudföremålet för diskussionen vid pedagogiska föreningens offentliga sammanträde i förgår afton. Debatten öppnades af lektor Elfving, som värmare bestämde öfverläggningsämnet såsom en fråga om huru undervisningen i svenska språket inom elementarläroverket bör tehandlas. tfan ansåg att man särskilt borde uttala sig om undervisningen i modersmålet på skolans lägre och högre stadier och slutligen äfven yttra sig om huru en lärobok i svenska språket bör vara beskaftad. Hvad undervisningen i modersmålet på skoölars lägre stadium beträffar, och det vore endast -derom han nu ville yttra sig, borde den vara helt och hållet praktisk och bestå deruti, att lärjungen muntligen redogjorde för innehållet af hvad han läst. Sagoberättelser ur svenska historien eller andra berättelser af samma art vöre vid lessa öfningar mycket lämpliga att använda. Öfningen i rättskrifning borde äfven på samma gång taga sin början. Något längre fram skulle begynnaren öfvas att skriftligen uppsätta mer eller mindre af det lästa eller berättade. De grammatikaliska begreppen borde här ännu icke meddelas i något sammanhang; endast uillfälligt, såsom; behofvet af dem förekomma. Alla dessa öfningar borde i 2:dra klassen erhålla en något större utvidgning, och grammatik med mera fullständigt bibringas under jemförelse med det främmande språk som lär jungen nu redan börjat. . Deklamationsöfningar bestode på detta studium endast deri, att begynnaren tillvändes, att läsa så, att dethör-des att han förstod hväd Kan läste. Mag. Schick ansåg, att läsöfningarne böra föregå öfningarne i modersmålets talande och skrifvande. Talöfningarne blifva lätt antingen för: puerila eller för cirklade. Under läsöfningarne bör man retan på det första stadiet gifva lärjungen insigt 1 språkets lagar, genom att fästa hans uppmärksamhet på de förändringar orden undergå för att uttrycka olika begrepp. Talaren reserverade sig för öfrigt mot den åsigt som vill bedöma språkens vigt vid skolundervisningen efter deras praktiska nytta. Skolundervisningen afser förnämligast den intellektuella utbildningen, och det är med hänseende härtill som språkens i likhet. med de andra läroämnenas vigt måste bedömas. Då man kbärefter öfvergick till frågan om under: visningen i modersmålet på skolans högre stadium, och ingen talare under någon stund anmälde sig, begärdes ordet af Expeditionssekreteraren Cederschiöld, som uttryckte sin förvåning öfver den allmänna stumhet som rådde i en fråga, som angivge modersmålet. Ehuru han ej ämnat uppträda, ville han dock yttra några ord i frågan. Lik .om all språkundervisning bör i främsta rummet afse uppöfningen i modersmålet, bör äfven undervisningen i alla -andra ämnen gå ut på attlära lärjangen uttrycka tankarne riktigt och. klart på det egna språket. Vi hade i detta fall att lära af undervisningen i våra gamla skolor, der-allt gick utpå att lära gossen tala och tänka på latin, och der alla undervisningsämnen meddelades på romarespråket. Samma omsorg som der slösades på latinet borde vi aedlägga på värt eget språk. Och denna omsorg bord: ej blott sträcka -sig till öfningen i att tala och skrifva det riktigt, utan äfven till det som är den högsta förmågan i ett språk — konsten att anslå