Aftonbladet – 12 februari 1859, sida 2

Napoleon III och Italien. (Forts. fr. gårdagsbl.)H Sedan vi visat, att England är moraliskt förpligtadt till och Tyskland politiskt intresseradt af en nationel lösning af den italienska frågan, tillkommer det oss att undersöka, huru denna fråga låter karakterisera sig j afseende på Frankrike. Hvad vill Frankrike? Vill det, likasom under republiken och första kejsardömet, nydana Europa, för att tränga sig på det, förändra gränserna, förrycka nationaliteterna från deras plats, afsätta konungarne, grundlägga dynastier? Eller vill det helt enkelt konsos lidera och stadga den beståndande europeiska ordningen, genom att använda sin makt till att lösa de svårigheter, som hota Europa oeh utsätta det för faror? Vi tro, att frågan på detta sätt är stäld på det klara. Det första kejsarriket, likasom revolutionen, hade en allmän afsigt, bredvid hvilken nationaliteternas intressen blott voro af andra rangen. Europa var allieradt mot de grundsatser, som nyss förut triumferat i Frankrike och under hvilkas inflytande en ofantlig ombildning försiggick. Vi voro under lång tid dömda att möjligen ensamme kämpa mot alla i det dubbla intresset af territorial och politisk upprätthållelse och ökad moralisk betydelse till fördel för de andra folken. Vi måste således allestädes, vid Rhen, vid Schelde, vid Pyreneerna, vid Alperna, förskaffa oss fästningar och förposter, för att efter omständigheterna än offensivt, än defensivt understöda vår politik. Då kejsar Napoleon I lät kröna sig till Italiens konung och utnämna sig till tyska förbundets protektor, afsåg han snarare att beskydda än förstora det franska området, emedan det är tillräckligt stort inom sina naturliga gränser, för att ej öfverskrida dem. Så grundlade han det nya Frankrikes oberoende och inflytande, och hans segerrika örnar buro till utlandet icke träldom, utan civilätion. Hvad särskilt Italien beträffar, så har kejsaren i sina tänkvärda samtal på S:t Helena förklarat orsakerna till sitt herravälde öfver detta land. Hvad angår italienarne — sade han — så hade sammansmältningen redan mycket framskridit; den behöfde blott blifva äldre, och hvarje dag bragte till mognad hös dem enhet i grundsats och lagstiftning, i tanke och känsla; detta ofelbara kitt för mensklig sammansmältning. -Piemonts, Parmas, Toscanas och Roms förening med Frankrike var enligt min -tanke blott öfvergående, och hade icke något annat ändamål än att öfvervaka, garantera och befrämja italienarnes nationella uppfostran. Må man ej invända, att denna så högsinnade tanke i den ärorike landsflyktingens medvetande endast var ett urskuldande för -hans förlorade herravälde. Nej, den var sannerligen en ingifvelse af hans politiska snille, och beviset derför lemnar det officiella svar, som han år 1808 gaf hr Melzi,