Aftonbladet – 12 februari 1859, sida 2

maksdörren som kaptenen från sitt fönster och Holt från kakelugnsvrån sände sina blickar dit, under det de emellanåt förstulet bespejade hvarandra. Endast Thorborg hade icke blicken vänd mot förmaket: hon satt framför brasan. Herre Gud, utbrast Holt med ett tvunget försök till munterhet, hvilken stor syndare jag måste vara, som blir bevärdigad med en slik predikan af den milda mamsell Thorborg! Jag har alltid baft den turen att stå väl hos våra skärgårdsdamer, det är en känd sak, men nu blir det för uppenbart, när den heligaste af dem alla så der specielt tager mig under sina vingars skugga. Om herr Holt sätter värde derpå, så bevisa det med annat än hån! Men räkna i alla hänseenden på — här sänkte Thorborg rösten så mycket att endast Holt kunde höra henne — att den verklige -hexmästarn skall finna öppna ögon vid sina hexerier! Vid detta så direkta och allvarliga hugg var Holt icke alls färdig till parering. Han blef blek som snön derute, och hans läppar skälfde, då han lika lågt svarade: Vänskapens försigtighethar mer än en gång sett i syne. Man har exempel på familjer, dem de förmedlande vännerna förstört genom blotta kraften af sina öppna ögon. Endast Gud vet hvarifrån Thorborg fick. den blicken, som hon pu fästade på Holt, nen säkert är att denne icke uthärdade den och att han inom sig skickade den lilla hexan stt långt stycke utom Svartskär. Ja, jär iu mer —:-han gick ut i boden med en bätsan, som han ej på länge känt. De der ögonen sågo bestämdt alltför klart; Nå, det betydde dock ingenting särdeles, så länge Hjelm var urståndsatt att nyttja sina ögon från mer än en sidas setet kd, Fö