Aftonbladet – 12 februari 1859, sida 2

det är ju alltför olyckligt! menade kapten Oddjers. Jag tycker,, yttrade Holt, som under hela tiden stått i skuggan vid kakelugnen — herrarne bade såsom vanligt dröjt inne en stund efter frukosten — jag tycker att det bör vara smickrande för herr kaptenen att få räknas bland de onda andarne: de äro både ryktbara och fruktade, ända ifrån den högättade Lucifer ned till den gamle hexmästaren Asmodeus ... ja, herr kaptenen kan verkligen berömma sig af anor. ,Tycker icke herr Holt,, frågade Thorborg, i det hon kastade en sträng blick på den unge köpmannen, att skämt i den vägen medför en obehaglig tomhet? Huru man än förkläder en lättsinnig elakhet, kan man icke förkläda ett elakt lättsinne, och det blir alltid en fiende till den rätta trefnaden. Dessutom föder den ena elakheten den andra, och: derföre faller det mig nu in att anställa en jemförelse. Om herr Holt och kapten Oddjers stode bredvid hvarandra, skulle man, ifall man noga granskade herrarnes drag, kunna inbilla sig att det vore herr Holt som de stackars vargarne räkna slägtskap med. Vid dessa ord spratt Hjelm till för andra gången, Han hade eljest under hela tiden suttit orörlig på soffan med ett tidningsblad framför sig, 1 hvilket ban ej läste, men bakom hvars skydd han afhört, först utan och sea med uppmärksamhet, det pågående samtalet. 3 Efter ett så lysande försvar,, yttrade kaptenen, skulle det verkligen vara en dunrihet af mig att tillägga ett.enda ord. z Härmed tog sig också kapten Oddjers ett tidningsblad och satte sig vid öfra salsfönstret, det som låg närmast förmaket, genom hvilket Emilia för en stund sedan hade gått ut. Och såväl Hjelm i soffan midtemot för