Aftonbladet – 12 februari 1859, sida 2

rdens form, liksom tonen der äfven har behof af tt längre ljudande substrat. I alla bekanta språk ger man sådana särskilta uttrycksformer för det ögtidligare talet. Och endast på detta sätt kunde et förklaras, att man i bibelspråket så länge bibeållit föråldrade ordformer, t. ex. I verldene hafven bekymmer och vedermöda, men varer vid godt nod, jag hafver öfvervunnit verldena.. Men å anra sidan kunde det ej med rättvisa sägas, att det äfdvunna talspråket vore ett vårdslöst språk. följd. af en naturlag vore det ett behof tt under talets fortskyndande förkorta sådana utryck som i sig sjelfva äro klara, hvilka förkortingar dock ej få gå så långt, att tydligheten och väljudet lida deraf. Vanligheten af ett uttryck, skyndamheten i talet, välljudet kunna alla bidraga till att ådana förkortningar uppstå. Besinnar man dessa örhållanden skall man erkänna, att det kan finnas ett normalspråk både för det bildade talspråket och det högtidligare taleller skrifspråket. I afseendel på) lärobokens inrättning måste man frångå let vanliga sättet att uppställa den efter den latioska, och i dess ställe endast göra afseende på vårt språks särskilta natur. Svårt vore ej att skrifva en ärobok efter det gamla formuläret med de gamla sermerna och den gamla uppställningen, men att skrifva den s1 som lärjungen behöfver den, det vore svårt; ty dertill fordras att hafva utforskat detta oehof Kapten von Kremer: Det vore ett misstag att anse skilnaden emellan taloch skrifspråket ligga i förkortningar, som det förra skulle underkastas. Den är tvärtom of en förlängning, såsom t. ex. talspråkets: indrar, vi förlänger, som är längre än vi förändra, förlänga. Olikheten består ej i någon förkortning, utani en förenkling, då talspråkets sträfvande går ut på att, borttaga verberaas pluralform. I afseende på den vinst det högidligare talet skulle bemta af begagnandet af förildrade språkformer och den uppbyggelse som deraf xunde erhållas, berodde det på tycke och smak. Om den sanning, som innehålles i de af den föregående talaren anförda bibelorden, vore mera tröstande när len utsades i sin gammalsvenska form än uttryckt på nutidens svenska språk, så må man ju gerna vid deras citerande säga verldene och verldenai stället för det enkla verlden. Han kunde dock ej undgå att härvid erinra sig, huru dalkarlarne, enligt Fryxells bekanta berättelse, föllo i gråt, när, efter reformationen, altartjensten första gången förrättades på svenska och de ej mer fingo uppbygga sig af la tinet. Vid språköfningar i skolan, der det ej är frågan om att öfva sig i predikande, vore deremot begagnandet af föråldrade språkformer ej på sin plats. Detta sträfvande efter förenkling genomgår för öfrigt mer eller mindre alla nyare språk. Så har det danska skriftspråket i många fall lagt bort pluralisformen, och hos Danmarks bästa författare -— Oehlensehläger, Paludan Möller, Ingemann m. fl. — finner man det regelbundet vara fallet i imperfektet af de starka verberna. Ett sådant förhållande, som mellan vårt taloch skriftspråk, finnes ej i någöt annat språk, med undantag af de österländska, der en gammal kultur funnits, men numera barbari råder, ich der det nya språket aldrig fått någon litteratur, atan de några få, som ännu skrifva, begagna det gamla, döda språket. 1 tyskan och franskan funnes visserligen ett särskilt folkspråk, s.k. patois, men den bildade tysken och fransmannen talar som han skrifver. Hos oss deremot talar ingen menniska som hon skrifver. Äfven i det högtidliga talet märker man lätt, huru, allt efter som talaren lifvas af sitt ämne, det lefvande språket allt mera tränger sig fram. Bästa beviset härför hade lemnats af den förste talaren å den motsatta sidan. Han hade nemligen under sitt yttrande icke mindre än sex gånger ayttjat verber i singular form till pluralt subjekt. I strid mot samme talares åsigt måste han vidhålla sitt påstående, att reglor gifvas för talsvenskan och att den således ej är blott en slarfsvenska. Ett slarfvigt språk finnes väl, men detförekommer ej ofta hos de bildade, såsom då man säger: Jag arbeta, i stället för arbetade. De särskilta reglor, som talsvenskan fordrar, röra endast pluralformen i verberna och en viss klass af substantiverna. Han kunde ej neka, att han erfore en känsla af harm, då han hörde den förebråelsen framkastas, att vi missvårda vårt språk. Det vore hårdt att höra denna beskyllning göras derföre, att vi ej vilja underkasta det lefvande språket de reglor man uppstält för ett språk som icke mera talas. Huru det ligger i de nyare språkens sträfvande att åstadkomma en så stor förenkling i formerna som möjligt, visade talaren slutligen genom en komparativ öfversigt af de förenklingar substantiverna undergått till sina ändelser inom den indoeuropeiska språkstammen, från sanskrit med sina sjötton till engelskan med sina två substantivändelser, en öfversigt, som talaren utförligare behandlat i en nyligen utkommen skrift. Öfverste Hazelius ville .ej bestrida att i utlandet talspråket är mycket mer likt skriftspråket än hos oss, men det har sin grund deri att det mycket tidigare får vård. Dock slarfvas mycket i -Paris med franskan; och på sexton--och sjuttonhundratalet talades i Frankrike af de nest bildade ett språk, som omöjligen kunde tryckas. Hvad det af hr v. Kremer andragna argumentum ad -homines anginge, så såge talaren deri det tydligaste -bevis på huru genomslarfvade vi äro. Han skulle vilja vara felfri i sitt språk, men det vore honom omöjligt. -Den grammatikaliska arfsynden vidlåder oss alla. Den föregående talaren hade funnit beskyllningen mot talsvenskan, att den vore en slarfsvenska,-hård; ja den vore möjligen hård, men rättvis. Mag. Eneroth beklagade att man vid detta tillfälle såge så få skollärare närvarande. När frågan om latinläspingen var före, yttrade någon att den ifver, som af hrr sk lärare visades, väl torde svalna när man komnae till modersmålet. Denna förutsägelse har slagit in. Hr von Krxmers id hade, i talarens tanI:ke, en vida större framtid och ginge en långt snabbare lösning till mötes än man tror. De skäl, hvarmed man: sökt vederlägga honom, hade förefallit tal. mycket haltlösa. Han instämde för öfrigt helt och hållet i Hans åsigt, att-en och annan sida i en blifvande svensk språklära bör lemnas öppen för talsvenskans reglor. Hr L. J. Hjerta ansåg problemet för en språklära vara att uppsamla de reglor som under språkets utveckling visat sig vara de gällande. -Han hade, under en mångårig befattning såsom förläggare, vid språkets behandling i många olikartade ämnen haft tillfälle att se huru vissa reglor tid efter annan naturligt öfvergå från taltill skriftspråket och vinna öfverhanden öfver äldre auktoritet. andra sidan händer det -ej sällan, att i sjelfva skriftspråket inritar sig hvad man här kallat ett slarfspråk,som både står i strid med talspråkets uttryckssätt och kan vara oegentligt. Såsom ett exempel härpå: anfördes, huru det missbruk blifvit vanligt, att i skrift begagna orden trenne och tvenne, som i talspråket aldrig förekomma. Men i sådana fall skall man komma att finna huru talspråket slutligen kommör att korrigera skriftspråket, och deraf kan på samma gång utrönas hvilketdera af dem är det starkaste. — I afseende på hvad af en talare yttrats om behöfligheten af de gamla språk-ändelserna för det högtidligare talet, kunde -sådana möjligen ha sin plats i bibelcitationer; men om någon skulle vilja begagna sådaord och ordställningar i tal i allmänhet blott för